Fullständigt namn:

Noble Nadirs Roscoe

Född: 11-06-09

Ras: Phalène

Föräldrar: Noble Nadirs Kerchak x Vertiidas Dauphine

Kaj virvlade in i mitt liv väldigt välplanerad och samtidigt totalt oplanerad. Jag hade sagt redan för fyra år sedan att om hans mamma och hans pappa någon gång fick valpar skulle jag ha en. Då fick jag ju stå mitt kast när Amanda, en av mina bästa vänner, ringer och berättar att de är parade. 

Och det har jag inte ångrat. Kaj fångade mitt hjärta genom att vara alldeles vild och galen redan som åttaveckors. Och det har jag inte undvikit att fånga upp och utveckla vidare. Därför är han precis det vilda, galna, kamptokiga, pigga yrväder full av leklust som jag ville ha. 

Kaj har en stor personlighet och med sin galenskap och framåtanda charmar han många som aldrig annars skulle se åt en dvärghund. Han har aldrig visat en uns av att vara tillbakadragen utan står med fyra tassar på jorden och tar sig an världen som om den vore hans egen. Jag undrar ofta om det bor ett litet strävhår bakom lockarna. 

Hittills upplever jag Kaj som otroligt enkel att ha att göra med. Han är lättlärd och lyhörd och även om han gärna vill gå sina egna vägar så finns där en stor portion samarbetsvilja som i de allra flesta fall tar över. Han hatar att åka bil, vilket är sådär med tanke på att han ofta är med mig på jobbet som budbilschaufför. Just nu hatar han även spotunnor, grannar, reflexstolpar och buskage. Han älskar ljudet av sin egen röst, att springa jättefort och att sova ihoprullad i en lapphundssvans. Han gillar även att kissa och sprätta, kampa i kläder och bära runt på tunga skor. Han tycker inte om att gå i koppel eller gå in efter att ha varit ute själv på tomten. 

Jag brukar säga att jag fått honom för allt gott jag gjort i livet, eftersom han för det allra mesta är en liten ängel att ha och göra med. Men smeknamnet Mini-Hojt kommer han få leva med så länge alla hans känsloyttringar ofta kommer med ett äkta, gällt, öronskärande dvärghundskall. Det, mina kära bloggläsare, är Kaj - döpt efter den dobermann vars självförtroende han hela livet kommer anamma.

Kaj har varit dålig i magen hela julen. Kanat runt på ändan, inte kunnat bajsa, kissat på sig och varit orolig. Igår kväll bajsade han ordentligt och i dag har han varit mycket piggare och inte kanat på ändan nånting på hela dagen, så förhoppningsvis går det åt rätt håll och vi slipper åka till veterinären. Majshundens träning går framåt. Han tränar på att vara stilla med omvänt lockande, vilket han verkligen inte förstår någonting av. Han kan bjuda fint på upp till 30 sekunder sitta, ligga och stå stilla vilket är frustrerande. Det är ju superbra att han kan det, men jag blir så otålig när en hund bjuder på att vara stilla och börjar genast tappa tålamodet och anse att de har gett upp. Det är ju självklart inte så, men det är svårt att intala sig själv att det inte är så när man är mitt uppe i träningen och bara vill ha fart och framgång. Han gör supersnygga ingångar, dock har vi gått tillbaka till kloss då de har blivit något orytmiska och inte på samma ställe varje gång. Jag har haft svårt att hålla på kriterierna var framtassarna ska vara, han är ju så liten så en centimeter hit eller dit har inte spelat någon roll för mig, men för Kaj däremot är en centimeter ett stort steg. Jag lär mig varje dag på att träna honom, då jag tycker han har ett helt annat rörelsemönster än de stora hundarna. Nu har vi haft klossen med oss i två dagar och flytet och rytmen är riktigt fint.Spårat har vi gjort en hel del också, bara på grus och asfalt. Han har antingen fått stå vid spårstarten och sett en spårläggare gå iväg eller blivit påvisad en spårstart. Några godbitar har det legat i spåret som belöning. Han är riktigt begåvad, det fina lilla fluffet.För ett par veckor sedan började vi med filtträning och han har snappat det fort. Häromdagen var han och jag i Stockholm på konstgräs-demo och jag fick med mig en ruta konstgräs hem. Den rutan la jag ner på marken medan vi väntade på tunnelbanan och vips! så låg det en Kaj ihoprullad på gräsplätten.Vad vi ska fokusera på framöver är att fortsätta grundträna. Lek, följsamhet på höger och vänster sida, stå, sitt och ligg med signal och stadga, burlekar, filtträning och tricks. Han är rolig att jobba med, men jag önskar han orkade längre stunder i sträck eftersom jag gärna vill köra på när jag väl börjat. Det kommer väl med åren.

Granen är klädd, klapparna inslagna, huset är pyntat, sillen inlagd, ljusen är tända, familjen samlad och skinkan ligger på bordet.

GOD JUL

till er alla, hoppas ni får en helt underbar dag!  

Jag satt på tåget mellan Karlstad och Stockholm, som så många gånger förr. Med mig hade jag Sid och Askari, liksom det som så många gånger förr. För att tågresan skulle förflyta så lugnt och behagligt som möjligt och jag skulle få så mycket plugg som möjligt gjort (läs: hinna kolla Facebook så länge som möjligt) så hade jag köpt en barnbiljett till sätet bredvid mig. Inte för att någon av hundarna nödvändigtvis behövde ligga där, utan för att ingen annan skulle ha bokat den platsen.

Nu föll det sig dock så att Askari verkligen uppskattade att breda ut sig på sätet. Jag la därför min jacka på sätet bredvid mig och lät honom ligga där och mysa. Sid var parkerad på golvet under mina fötter. 

Det var en storhelg av något slag, valborg eller påsk eller nåt. Det vill säga: mycket folk. Det ramlade in människor vid varenda station men Askari låg förnöjt och brydde sig inte nämnvärt om alla dessa människor som fick stå i korridorerna. Jag tyckte dock att det kändes en aning olustigt, att min bortskämda hund fick ett eget säte medan de fick stå. "Vilken hänsynslös människa", måste de ha tyckt om mig.

En kvinna var helt desperat efter en sittplats. Hon tittade bedjande på mig, pekade på Askaris plats och frågade om hon fick sätta sig. Jag kunde inte säga nej, utan försökte ömsom locka ömsom trycka ner Askari på golvet. Ni som följt den här julkalendern vet att Askari kan visa ganska markant när han inte vill någonting. Kvinnan såg mina desperata försök att få ner den extremt ovilliga hunden på golvet och hon sa att det inte gjorde någonting, det var okej. "Tack och lov", tänkte jag och lutade mig tillbaka och lät Askari ligga kvar. Det visade sig dock att det hon menat var okej var att han låg kvar på sätet tillsammans med henne. Hon började alltså sätta sig ner, trots att Askari fortfarande låg där.

"Alltså, han hårar väldigt mycket" förvarnade jag henne medan jag puttade Askari närmare mig så han slapp få kvinnan över sig. Hon försäkrade mig om att det inte var någon som helst fara. 

Hon satte sig och Askari fullkomligt dök på henne. Han hälsade, bufflade, strök sig, slickade i ansiktet och stimmade på sitt alldeles egna Askari-vis. "Han är rätt kärvänlig" sa jag med spelad förtvivlan. "Ingen fara alls" upprepade hon. 

Och hela resan låg Askari på sidan med ryggen tryckt mot kvinnan och benen ihoprullade under sig. Hon försökte läsa, men då la Askari ett tungt huvud på hennes bok. Hon försökte kolla mobilen men då passade Askari på att nysa rejält. 

När vi kom fram till Södertälje skulle kvinnan, äntligen, kliva av. När hon reste på sig såg jag att hela hennes tidigare snygga, säkert svindyra filtrock var helt täckt av mallehår. Den var luddig, fluffig och spretigt hårig och mer gul ön svart. Det såg verkligen ut som en gul matta över hela henne. Hon tackade för sittplatsen och rann av tåget, i sitt huvud med all säkerhet bittert ångrande att hon satt sig bredvid en mysmalle.

Det närmar sig dopparedagen och då tänkte jag passa på med en resa tillbaka till midsommar. Det är inte världens mest spektakulära historia, men händelsen är bara en i raden av liknande händelser som involverar vår fina lapphund, eller "snabb som en vessla".

Midsommar i Wira firas väldigt, väldigt traditionsenligt. Man börjar alltid dagen med att åka vagn efter traktor ut i skogen för att plocka blommor till midsommarstången. Den här midsommarmorgonen hade vi lämnat Sid hemma och tagit med oss Fia för att mysa, åka traktor och gå promenad bland blomplockarna i skogen. 

Fia var ännu sitt extremt utåtriktade jag och mer högt än lågt. Hon skötte sig dock riktigt bra ute i skogen.

Vi var ute i skogen nån timme och sen var det traktortur tillbaka till Wira. Väl framme tar alla med sig sina enorma fång med blommor och går ner med de till midsommarstången, ett par hundra meter bort från parkeringen. 

Jag och Fredrik hade skickat ner våra blommor med en av hans systrar och vi stannade kvar på parkeringen. I stort sett hela sällskapet slog följe ner mot midsommarstången och Fia stod bredvid mig i koppel och tittade på hela hopen med människor som vandrade utom synhåll.

"Vad roligt de verkar ha! Allihop tillsammans! De skrattar och leker och dansar och kramas! Var ska de, tro? Hallå! Ser ni mig? Jag vill också skratta, leka, dansa och kramas. Hallå! Ni verkar ha så mysigt ihop! Hallå! Vänta på mig!!"

Kopplet gled långsamt och smidigt ur händerna på mig och Fia drog iväg som ett skott efter den stora klungan. Men, ser ni, där gick hon bet. Som belgarägare har man nämligen övat upp sina reflexer något så kopiöst att ett lapphundsrejs inte är någon svår match. I samma stund som koppeländan lämnade min hand och Fia tog första galoppsprånget (läs: det skenande hoppet) mot den vandrande folkhopen kastade jag mig handlöst efter, rätt ner i gruset, på något sätt med fötterna först och landade pladask på marken med kopplet fastkilad under hälen på min utsträckta fot. Folk applåderade, Fia såg mest chockad ut. Det var en räddning som hade kunnat platsa i fotbolls-VM -94, minst. Hm, "kast med liten lapphund" kanske inte är någon dum idé att lägga fram till riksidrottsförbundet? 

Jag och uppfödar-Åsa gjorde i början av 2010 en spektakulär resa till Norge. Åsa skulle dit för att para Lava med en norsk kille i sina bästa år. Självklart bodde hanen i fråga i Stavanger, nära och bra. En liten resa på sisådär dryga 100 mil enkel resa. Självklart följde jag med som sällskap och kartläsare, med något bättre kvaliteter på det första än på det andra. 

Det började med kaos redan i Karlstad. Jag visste ju gott och väl att E18 som gick från Stockholm till Karlstad fortsatte mot Oslo, men jag hade tidigare aldrig fortsatt vägen förbi Karlstad. Den stora frågan nu var hur man tog sig på E18 när man skulle mot Oslo och inte mot Stockholm. Efter att jag varit nära på att visa på Åsa på fel väg, så hamnade vi tillslut rätt. Det började bra, med andra ord... Redan där visade jag mina skillz som kartläsare.

Så närmade vi oss norska gränsen i en hejdundrande fart. Bredvid gränsen står en man med en systemkamera och Åsa trampar bromsen i botten. "Ta't lugnt!" gormar jag från min tillbakalutade stil i passagerarsätet (kartläsare var det, ja). "Det är ingen fartkamera".

BADABADADABABOM!!! 

Och där bumpade vi in i Norge med ett jäkla liv. Åsa hade nämligen inte bromsat för någon kamera, utan för fartguppet som var precis vid gränsen. 

Något tveksamma till om vi verkligen var i Norge (kartläsaren var med, not) så ser jag de mindre välbekanta hastighetsskyltarna som jag kände igen från min praktiktid i Norge. "Nu vet jag att vi är i Norge! Hastighetsskyltarna är vita!"

Efter ytterligare ett par kilometer börjar det dyka upp riktiga fartkameror, inte sådana som står vid gränser och l&ar

Två gånger har jag tävlat sök med Askari. Eller, tävlat och tävlat. Två gånger har jag och Askari varit anmälda och deltagit på söktävling, är väl närmare sanningen.

Första gången var vi körda efter ett skick. Askari hade gått som en jäkla klocka på träningarna innan och nu, nu jäklar skulle det tävlas! Rätt ut i rutan och han var borta. Länge. Jag kunde höra honom långt ute i skogen, det lät ungefär som om han försökte dra upp en gran med rötterna. Så kom han tillbaka mot stigen, med någonting i munnen! Men... när han kom närmare såg jag norskrullen trumma troget mot bröstet på honom och det han hade i munnen var något annat... 

SMACK! In i utgångsställning och jag plockade ut det han hade i munnen. En bit av ett liggunderlag... Jag fick en flashback från en träning en gång då han vält omkull figgen och dragit med sig hela liggunderlaget tillbaka till stigen. Den här figgen måste ha varit stor och legat stabilt på liggunderlaget, så Askari fått kämpa med att få med sig en bit. Hans alldeles egna definition på lösrulle. 

Jag tittade frågande på domarna. Skulle jag möjligtvis kunna få gå på påvis för det här? Jag menar, han har ju uppenbarligen varit ute hos figgen. Men näää, de ville visst ha en ordentlig markering. Så kinkigt det ska vara då. 

Jag skickade ut Askari igen och han stack i full kareta. I hans huvud var han väl på ett löst påvis och förstod inte varför den där trögfattade figuranten inte satte igång med belöningen! Granruskandet började ute i skogen igen och jag såg framför mig hur Askari kampade loss med stackars figgens liggunderlag. Så kom han tillbaka igen, med en ny bit! Bara att skicka ut i skogen igen...

Efter mycket om och men kom han tillbaka med rullen i munnen! Lyckan visste inga gränser, typ. Askari blev superlycklig när jag äntligen hängde med honom ut på påviset. Ett klockrent sådant, ett stiligt backande bort från legan och ett frivilligt sitt på perfekt avstånd från figuranten medan jag kopplade loss och figgen fick komma fram. En lika klockren transport tillbaka till stigen och Askari gick med full läsning ut mot skogen på andra sidan. Nu hade han väl pyst ur sig den värsta överskottsenergin och kunde börja tänka...

Ingen sa något, så jag ställde upp redo för nästa skick. Då hör jag en liten domarröst bakom mig på stigen:

"Duuuu... Om du bara kopplar din hund och går härifrån så glömmer vi det här".

OOOOOOPSI! Så kan det gå med översocial, överlycklig, övertänd, överspeedad malinutt på framfart i sökskogen... Vi åkte hem med nedböjda huvuden och svansen mellan benen (eller i alla fall JAG, Askari var mest fundersam över varför den lattjo skogsaktiviteten tagit slut så snart) och fortsatte träna...

Ett halvår senare var vi på det igen. Då hade vi tränat avstånd i markeringen och fått bort all form av kroppskontakt med figuranten eller attiraljer runt denna (läs: liggunderlag). Vi hade jobbat med leksaksstörningar, störande kläder, figuranter som bjöd in till kontakt med mera, med mera, med mera. Med andra ord: En Jävla Massa Störningsträning. 

Vi började med lydnaden vilken Askari och jag genomförde med en känsla som jag aldrig upplevt på tävling tidigare. Det var verkligen helt fantastiskt. Vi åkte ut i skogen med en mycket bra känsla. Väl ute i skogen värmde vi upp med en markering på en annan deltagare, en markering tagen ur skolboken. Känslan var kanon. 

Och vi tävlade, vi plockade in en figge på ena sidan och ut på andra sidan. Systemet var väl inte det bästa, men han jobbade på som attan. Och så var det "andra sidan". Ett nytt "dra upp en gran med roten"-ljud hördes från skogen. Oh no. Oh no. Oh no. Ropade in och skickade ut på första sidan igen. Och så ut på andra sidan och Askari drog direkt tillbaka till där ljuden hörts senaste gången. Ropade in och ut på första sidan, men han hade ett jäkla sug ut på andra sidan. Inte ett dugg konstigt, jag förstod mycket väl att han hade hittat något (någon) som han roade sig med. Han blev mer och mer frustretad för varje skick. En gång när jag ställer upp och ropar "sök" så kastar han sig baklänges och klättrar ett par meter upp i ett träd som stod strax bakom mig! Från fullt fokus rakt ut i skogen till två meter upp i ett träd, #överslagshandling eller kanske helt enkelt #malinois. 

Det visade sig att den figge han kämpat med alla dessa skick var gömd i en låda, en företeelse Askari inte hade stött på allt för många gånger i sin sökkarriär och som orsakat en enorm laddning frustration. MEN, vi lyckades tillslut få in både den och den sista på första sidan, med 26 sekunder kvar på klockan! Slutresultat blev typ varsin femma från båda domarna, med avdrag för... typ allt man kan få avdrag för. 

Man har aldrig tråkigt när man tränar och tävlar en gul. 

(vill ni läsa blogginlägg från tävlingarna skrivna i full känslostorm så hittar ni de här och här.

Jag klev som vanligt på bussen med en hund i släptåg, denna gång var det Farina. Busschauffören tittade storögd på min gråa, långnosade följeslagare och utbrast:

"HAR DU VARGEN MED DIG PÅ BUSSEN?"

Oh no. Deja vu. Igen. Men vis av erfarenhet svarade jag...

"Japp!" 

...och gick och satte mig längst bak i bussen.

Vargen kommer, vargen kommer! "Får man ha vargar i koppel?!"

(Jag åkte ju buss med Kaj häromdagen, utan att stöta på en enda marsvinskommentar. Men Fia får nog aldrig prova att åka buss. Att ge sig på det med det mårddjuret skulle bara vara att utmana ödet alldeles för mycket).