Fia här, den finska lapphunden som det ibland pratas om här på bloggen. Det har varit en märklig dag idag som jag känner förtjänade min debut som bloggerska. 

Det började i förmiddags med att vi gick ut på sjön. Jag älskar att vara på sjön när isen lagt sig. När jag var alldeles nykläckt och precis flyttat hit så var vi på sjön nästan varje dag. Då fick jag åka i en bur fastsatt på en spark och när vi stannade vid ett hål fick jag komma ut och leka. Det bästa som fanns var att sno mörtarna som husse använde för att locka till sig gäddorna med och om vi någon gång fick en väldigt liten gädda fick jag leka med den och mumsa på den. Det är lyckliga barndomsminnen det!

Idag skulle vi ut och vittja saxarna för att se om vi fått några gäddor. Skillnaden idag mot för ett år sen var att hela flocken skulle med, alltså även matte, Sid och Kaj. Dessutom är Kajs kompis Måns här i helgen och han skulle givetvis också följa med. Kaj och Måns har aldrig varit på sjön och har noll sjövett. Jag vet att man måste ta det lugnt på sjön, men som de sprang omkring och tokade sig var det lätt att glömma bort det. Matte och husse tyckte jag var för speedad för att få springa fritt, vilket de ju kan ha helt rätt i. Jag var dock inte den enda som var speedad, Sid var tiotusen gånger värre. För att inte tala om Kaj och Måns. 

Mysigt var det i vilket fall. Jag var ganska duktig på att hålla regelbunden kontakt med husse och väldigt duktig på att hålla mig borta från alla lockande viltspår, fast det krävs en stor portion självbehärskning. Vi fick en gädda, en ganska liten en, och jag hann putta på den med tassen och göra några lekinviter åt den innan den hamnade i brödpåsen. En mört fick jag att smaska på också, så min förmiddag var gjord. Sen råkade jag tappa den, varpå Måns stal den och sprang runt och åmade sig med den i munnen och svansen i vädret. Han förstod aldrig hur god den är att äta och jag fick inte chansen på nytt. Typiskt. 

Sen fick vi ligga i bilen med kupéfläkten snurrandes och mysa medan matte och husse åt våfflor hos husses föräldrar. Jag och Sid fick dela burhalva. Det är inte ofta vi får det, för Sid vill helst ligga ifred. När vi väl är tillsammans har vi väldigt mysigt. Eller, jag har i alla fall. Jag tycker mycket om min storebror. 

När vi kom hem var matte och husse väldigt uppspelta över några märkliga föremål de tagit med sig från husses föräldrar. De satte på mig och brosan varsin sele (jag fick en ny igår, en gul Hurttasele som blev grymt snygg mot min svarta päls) och gick en promenad. Matte och husse hade konstiga skor på sig och husse klagade på att de var så hala att han inte behövde ha några skidor.

Sen satte de på sig någon sorts långa fötter. Jag förstod inte alls syftet, eftersom det verkade bli otroligt mycket svårare att gå med de långa fötterna. De stapplade och skrattade om vartannat och verkade inte ha så mycket styrsel på någonting. Som sagt, fråga mig inte varför för jag förstod absolut ingenting. Sen satte de oss i varsitt midjebälte och så gick vi ut på skogsvägen. Eller, jag gick. Jag vet inte riktigt vad matte och husse försökte göra.

Jag skulle springa med matte. Hon påstod att Sid var så galen och behövde lite mer tyngd bakom sig. Sid verkade inte bekymrad över den extra tyngden utan sprang som en blådåre. Husse fick nån sorts märklig glid på sina långa fötter och de drog iväg hur fort som helst. Jag hängde inte alls med, det var ingen idé att försöka med matte stapplandes bakom sig. Istället passade jag på att nosa ordentlig i vägkanten och undersöka varenda liten pinne som låg på vägen. Man hade gott om tid medan matte försökte få ordning på fötterna. Hon verkade bli lite irriterad när jag stack ner i diket så jag höll mig på vägen, lugn som en filbunke så hon inte skulle bli mer irriterad. Det hjälpte sådär, matte är lite märklig. 

Så försökte jag springa ikapp Sid ett par gånger, då blev hon väldigt glad och tjoade och tjimmade där bakom. Men jag orkade inte så länge, matte blev ju världens bromskloss där bakom. Hon verkade inte riktigt ha koll på hur man fick upp farten med de där långa fötterna. Det verkade i och för sig inte husse heller, men Sid är mycket starkare än mig och bekymrar sig inte så mycket om någonting försöker bromsa honom. När jag insåg att jag inte skulle komma ikapp honom stannade jag så matte skulle kunna vila lite, men då puttade hon mig i rumpan med de långa fötterna. Då började jag hoppa ner i diket och stanna men då gled hon förbi mig och var nära på att ramla. 

På vägen hem var det nedförsbacke och skönt att springa på lite, men då var det en bom rakt över vägen som matte och husse fick lite panik över. Framförallt husse. Han försökte bromsa och tappade då ena foten, vilket resulterade i att den andra långa foten sprang iväg samtidigt som han försökte springa ikapp den med den vanliga foten. Då bestämde sig Sid för att lägga i en högre växel. Det såg så himla kul ut! Husse gjorde om samma misstag ett par gånger och jag insåg att husse i alla fall blev snabbare med de långa fötterna. När vi kommit under bommen andades matte ut och skrattade ordentligt åt husse. Vips så satt hon på rumpan! Husse och Sid stannade och eftersom matte verkade bestämt sig för att vila så tänkte jag springa till de en stund. Det tyckte inte matte, som åkte efter på rumpan med de långa fötterna korsade över varandra. Det var inte så svårt att få stopp på mig, sen hoppade matte på rumpan tillbaka till bommen och hävde sig upp. Efter det körde vi i full fart hem, jag sprang så fort jag kunde i Sids fotspår och det var riktigt härligt. 

Efter en nedvarvningspromenad med brorsorna och Måns, som fortsatt mysa med kupéfläkten i bilen och missat hela spektaklet, gick vi in. Jag är helt slut och har lagt mig på ryggstödet av soffan. Husse ligger i soffan nedanför och tittar på TV. Måns är instängd framför TV:n eftersom han och Kaj aldrig kan sluta leka. Kaj somnade en liten, liten stund men nu går han omkring och letar efter någonting att göra. Han har så svårt att sova utan mig. Sid ligger och sover nedanför mattes soffhörna. Matte dricker rödvin. Jag fick inte smaka. Nu ska husse gå och laga fläskkarré till middag, det kanske jag kan få smaka på. Bäst jag slutar blogga på en gång!

Har varit på två kurskvällar i beteende och kommunikation, tränat lydnad på Vaxholms BK, tränat en hel eftermiddag i Kungsörshallen, spenderat två kvällar och en natt hos Charlotte på Kungsholmen, varit på bio "The girl with the dragon tatoo) och middag med Fredrik, mamma och pappa, ägnat en eftermiddag åt att planera våren med Åsa på www.dailydog.se, fikat hos uppfödar-Åsa, firat Mia som fyllde år, spårat, slappat och varit i Semmersby. Förutom det har jag jobbat varje vardagsförmiddag som vanligt. En av mina mest effektiva veckor någonsin tror jag.

Idag har vi spårat med de stora hundarna, vilket gick kanon. Fia var lite trött och ska få vila i morgon. Sen åkte jag och hundarna till mamma och pappa där jag jobbat med företagets nya hemsida hela kvällen. Pappa gick promenad med mina hundar och mamma servade mig med chockladbitar, kaffe och julmust. Nu har vi ätit en god middag, nya hemsidan är så gott som klar och jag ska börja dra mig hemåt. 

Nästa vecka ser än så länge ut att bli lugnare. Jag går ut hårt i morgon med lydnadsträning i Vappersta och kommunikation och beteendekurs på kvällen. Resten av veckan har jag mycket att göra men inte riktigt bestämt när jag ska göra det. Det är så här mitt liv ser ut nuförtiden, det jag framförallt gillar är att när jag har tid över så har jag all rätt i världen att lägga mig på soffan och glo på CSI-DVDer. 

Nej, nu ska jag börja rulla hemåt. Snart. Internet är så snabbt här att det är svårt att slita sig. 

Knallade upp coh fixade frukost efter en lång sovmorgon. Åt den i sängen tillsammans med alla tre hundarna. Fredrik åkte till tippen med massa skräp. Fia spydde upp ett (gosedjursormhuvud) som hon satt i sig under gårdagen. Ett par avsnitt Skilda världar på DVD. Fredrik gick ut och la spår till Sid ("jag går ut och lägger ett spår till Sid, jag vet precis var jag ska lägga det!"). Fixa frukost till Fredrik. Lite slösurf.

Ska gå spåret med Sid och lägga och gå spår till Fia. Sen blir det mail och nya hemsidan resten av dagen. Känns som att det kan bli en bra söndag.  

Jag har varit hos veterinären med valparna idag. Kaj har ju varit lite knepig i magen en period nu, åkt mycket kana och verkat haft ont. I går upptäckte jag massa mask i bajset, UÄÄÄK på ren svenska! En avmaskningskur igår och idag fanns inte en mask i bajset, inte heller i förrgår när han bajsade inne. Är det möjligt? 

De stora hundarna är också avmaskade, det verkar vara vårt öde att börja varje år med en maskattack. Hoppas inte. 

Fia fick också träffa veterinären för sin ettårsspruta. Jag tänker "fy fasen vad tiden går fort" men jag säger det inte högt. Veterinären fick även kolla på en knöl som hon har mitt på huvudet (nä, varken hjärna eller skallben) men det var nog bara en ofarlig fettknöl. Vi skulle hålla koll så den inte växte sig större, om inte annat så får hon ha den kvar. Den bidrar ju bara än mer till hennes något udda charmighet (som om det inte räckte med gluggar i munnen och mjuka öron). 

Båda hundarna betedde sig väldigt bra. Fia blev överlycklig över att komma till veterinären och Kaj charmade som vanligt och lät veterinären undersöka honom utan knussel. Sånt gör en glad. 

Nu håller jag på att ladda över alla nästan 3000 bilder till datorn från min iPhone. Tänkte bjuda på mitt 2011 i bilder. 

Nu är jag väl på väg ut på djupt vatten, men jag tänker ge mig på det ändå.

Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det.

Jag är helt övertygad om att det kan bli så. För en belöningstränad hund blir belöning så otroligt mycket värd och kan få den att gå genom eld och vatten för att få den, oavsett om att gå genom eld och vatten är särskilt bra för hunden att göra. Jag tror att drivkraften att komma åt sin belöning kan få hunden att övervinna alla möjliga rädslor, aggressioner eller andra bakomliggande problem. För att inte tala om smärtor.

Jag är även helt övertygad om att det även kan fungera att jobba bort symptomen och på så sätt bli av med de bakomliggande orsakerna. Det jag menar är att jag inte tror att det alltid fungerar.

De flesta alternativa beteenden innebär rent krasst att hunden inte tar tag i det som orsakar problembeteendet. Jag anser att hunden som tar kontakt med matte och håller den kontakten förbi ett hundmöte flyr från att ta tag i den mötande hunden och de känslor som den mötande hunden skapar hos hunden med utfallsproblem. Och det fungerar oftast jättebra så länge matte finns med i bilden. Den dagen hunden kommer runt ett hörn, är lös i skogen en bit ifrån eller den mötande hunden dyker upp när hunden av annan anledning är ensam eller en bit ifrån sin matte, så har hunden inga verktyg att kunna hantera mötet. Den kan springa hem till matte, eller söka upp matte för att kunna utföra sitt alternativa beteende, men den kan inte klara av det självständigt på egen hand. Inte på ett logiskt sätt för hunden som dessutom är önskvärt i våra ögon.

Återigen, jag säger inte att det alltid måste bli så. Självklart kan det lika gärna bli så att träningen av det alternativa beteendet (och dess efterföljande belöningar) är så stark hos hunden att behovet att göra utfall mot den mötande hunden försvinner. I så fall är hunden lycklig och inget mer med det. Och om hunden klarar av snabba, tighta möten runt hörnet utan sin matte och utan problem finns det säkert ingen anledning att tro att det är ett problem. Om man hamnar i de situationerna. Annars finns ju risken att man aldrig hamnar i de situationerna, tycker att hundens kontaktsökande är jättetrevligt, förstärker och förstärker att hunden inte kan hantera mötet självständigt och när man hamnar i en ”runt hörnet”-situation har hunden bara erfarenhet av att fly situationen. För hunden som tycker det är jobbigt att möta andra hundar är det säkert jätteskönt att bara koncentrera sig på sin matte, men hur mycket hjälper det hunden?

I grund och botten handlar det väl om medvetenhet, lyhördhet för sin hunds signaler och att man hela tiden utvärderar var träningen bär. I mitt eget fall gjorde jag inte det förrän jag hamnade i ett jätteproblem. Att Sid tittade på hund för att därefter titta på mig gick skitbra. Att Sid alltid kastade ett ögonkast mot hunden för att sedan titta på mig gick också jättebra. Att Sid började leta hundar att titta på för att titta på mig gick också bra. Att Sid, mallen med kontrollbehov, hade radarn på för att speja efter hundar var väl ingenting jag la märke till, det var ju inte direkt så att huvudet gick i spinn och han låste sig på de hundar han såg. Problemet var väl att Sid var betydligt mer finkänslig och uppmärksam än vad jag var och kunde mycket väl ha markerat hundar på andra sidan skogsgläntan, på klubbens andra appellplan, i bilarna på parkeringen och i promenadspåret en bit bort. Markeringar jag inte belönade.

Vad ska den belöningssuktande hunden göra för att få sin belöning när det inte räcker med att titta på matte? Vad ska han göra när matte är på andra sidan planen? När frågetecken uppstår, osäkerheten kommer krypande och han inte vet hur han ska hantera situationen? När han inte har några som helst problem att försöka fäkta bort dem hellre än att fly till matte för undsättning? Är det konstigt att det blir ett problem?

Jag säger inte att det är så det har gått till för just vår del, men det skulle mycket väl kunna vara ett tänkbart scenario och den utvecklingen jag kan tänka mig att ett beteende kan ta när träningen inte innehåller någon form av bearbetning av orsaken.

Jag är säker på att jag skulle kunna jobba bort hans utfall på det sätt jag började träna hundmöten när han var liten om jag var mer medveten, lyhörd för hans signaler och hela tiden utvärderade var träningen bär. Jag har dock kommit fram till att jag aldrig kommer kunna veta vilka hundar han ser som inte jag ser och vad han menar med alla sina signaler, alltid.

Därför har jag valt att jobba precis tvärtom. Han SKA ha fokus på den mötande hunden, han ska rikta all sin energi till den men han ska göra det på ett trevligt sätt. Genom att belöna honom för lugna, trevliga beteenden och önskvärda signaler gentemot den andra hunden förstärker jag inte bara en bra känsla och ett bra beteende, jag förstärker även en strategi som ger honom självförtroende och verktyg att självständigt klara av hundmöten. Så att den dagen den mötande hunden dyker upp runt hörnet så vet jag att Sid kan hantera det, utan min inblandning och utan att jag överhuvudtaget behöver vara där. Den här typen av träning är jag övertygad om både förebygger, lär in alternativa beteenden OCH samtidigt bearbetar orsaken till problemet, vad det än må vara.

Träningen utgår från att hunden får titta och bearbeta den andra hunden. Medan den tittar belönar man hunden i riktning mot den mötande hunden, utan att hunden får släppa den mötande hunden med blicken. Till en början med väldigt hög belöningsfrekvens som man gradvis fasar ut. Det är när utfasningen av belöningen börjar som man börjar träningen mot ”runt hörnet-mötet”, då hunden klarar av att möta en hund längre och längre stund utan belöning. Och utan min inblandning. Och fortsätta vara lugn. Får man en reaktion, alltså ett utfall, har man hamnat i en för svår situation som hunden inte var redo för just då. Jag lägger inget annat värde i utfallet än ”håll dig på avstånd” och respekterar den önskan från hunden och avbryter utfallet genom att öka avståndet och sen sätta in hunden i situationen (hundmötet) igen, fast från längre avstånd, och låta den fortsätta bearbetningen.

Genom att hunden hela tiden har fokus på den mötande hunden har den hela tiden möjlighet att ha kontroll på den, utan att för den sakens skull bli stirrig, ”eye-ig” eller låst, det är inte en lugn hund för mig. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det är lättare att hantera en situation jag har kontroll över och där jag hela tiden kan hänga med om det sker en förändring. Risken med hunden som håller kontakt med sin matte under hela hundmötet är att den inte märker när den mötande hunden kommer närmare förrän den kanske ser den i ögonvrån alldeles bredvid. På så kort avstånd och så abrupt kanske inte hunden klarar av att hålla kontakten med matte utan gör utfall. Hunden som tittar på den mötande hunden hänger hela tiden med i det faktum att den mötande hunden kommer närmare och förändringen kommer inte som en chock för min hund. Den får också möjlighet att börja bearbeta den mötande hunden på långt avstånd, så den blir mer och mer avdramatiserad ju närmare den kommer. Innan hunden är redo för de riktigt tighta mötena ser man till att göra en båge när den mötande hunden kommer närmare för att på så sätt reglera avståndet åt min hund.

Jag vill så småningom komma till en punkt där min hund kollar in den mötande hunden, gör en snabb check till mig för att sedan titta tillbaka på den mötande hunden. Allt med en avslappnad attityd, trevliga signaler (lugn svans, avslappnade öron, mjuk kroppshållning, långa mungipor) och ögon som tittar uppmärksamt och intresserat utan något som helst hot. Det kan hunden göra oavsett om jag är med eller inte. Det kan den göra när den är på andra sidan appellplanen, en bit ifrån mig i skogen, på promenadstigen eller på den trånga trottoaren. Det är för mig träning som innefattar både symtom och orsak, som lär hunden det vi egentligen vill lära de (i detta fall trevliga hundmöten) och inte bara lära dem att gå och hålla kontakt med mig som ägare. Det får inte bara hunden att inte göra utfall, det får bort behovet av att göra utfall. Det är för mig mycket mer hållbar och pålitlig träning.

Det är tack vare mina underbara vänner Åsa och Modde på Dailydog som jag fått upp ögonen för det här sättet att träna och jag tror på det så otroligt mycket. De har verkligen öppnat ett helt nytt sätt att se på hundmötesträning för mig. Det är ingen stor förändring, det handlar om att låta hunden titta och bearbeta den mötande hunden istället för att använda mig som någon sorts napp för att inte ta tag i problemet. Jag har liksom bara börjat nosa på den här typen av träning och ju mer jag lär mig desto mer vill jag hålla på med det. Jag ser bara vilka resultat det ger på Sid och på mina kursdeltagares hundar. I höstas hade vi en temahelg om hundmöten tillsammans med Åsa och Modde och vi får så underbara mail om hur träningen har förändrat hela livet och hur hundarna blivit så mycket lugnare och tryggare. Jag ska själv gå en tre månader lång hundmöteskurs för Åsa och Modde nu under våren för att utveckla mig och Sid ännu mer.

Edit:

Jag ändrade följande stycke:

"Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden (alltså genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda) kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det."

Eftersom båda sätten att träna är klickerträning i allra högsta grad.

Hundcenter

Det är så nära nu som det aldrig varit förut och jag är full av förväntan och jobbar som en tok för att få ordning på allt som behövs inför starten. Det jobbigaste är att behöva vara så hemlighetsfull, jag längtar tills jag kan dela allt med alla. Hundcentret kommer dock ta det största av min tid och uppmärksamhet 2012, inte mig emot. 

Kursverksamhet

Jag kommer hålla mycket sparsamt med kurser i egen regi under 2012 för att kunna fokusera på hundcenterarbetet. Däremot kommer jag hålla massor av spännande kurser för Dailydog, bland annat en fem helger lång lydnadssatsning. Jag kommer även hålla kurser i Uppsala och Häverö för andra uppdragsgivare och det är den typen av kurser det kommer bli mest av 2012. 

Vi kommer även bjuda in en del instruktörer för att hålla kurs för oss, bland annat hoppas jag Åsa Jakobsson har möjlighet att komma tillbaka för "Lugn och fokus"-kurser och Åsa och Modde för hundmötesclinics.

Utbildning och kurser

I april börjar jag på en 1-årig utbildning om hundens beteende och kommunikation, det ska bli hur spännande som helst. Jag och Sid ska även gå en fyrahelgers elitsatsning i lydnad för Ulrika Norell (Canis) samt en tremånaderskurs i hundmöten. Spännande är bara förnamnet.

Sid - ska träna lydnad, spår och specialsök, sluta jaga kossor och bli lugn och trygg kring andra hundar och människor. Han är så otroligt fin, min Sid, så jag hoppas han kan få möjlighet att komma ut på tävlingsbanorna och visa sina skills för resten av världen. Men vi får se om det blir 2012 eller senare, jag har i alla fall kommit fram till att inte skynda ut på tävlingsbanorna med honom. När han väl är färdig för det sociala så är han färdig för resten. 

Fia - ska fortsätta tränas i spår och lydnad med mig och Fredrik. Fredrik har fått upp ögonen för spårträning men inte fastnat för lydnad (än) så vi får se vad som händer. Jag ska träna henne så mycket jag bara har möjlighet. 

Kaj - är väl den som det ska satsas mest på 2012 i träning mot tävling. Jag ska fortsätta experimentera i agilityträningen och framförallt peta vidare med lydnaden. Han är så himla fin, lilla Majs. Det vore roligt att få komma ut och tävla igen, det var så länge sen nu. Kaj ska även ställas ut en hel del med min mamma eller hans andra matte som handler, eventuellt ska han till och med få åka på världsutställning i sommar. 

Annars har jag inte så mycket planer för 2012, det känns som att det räcker och blir över med massa spännande hundträning. Och bland det bästa är att jag har Fredrik vid min sida, på väg att bli lika fast han.

Veckan har gått fort och varit intensiv.

I måndags träffade vi Åsa, Anders, Anne-Maj och Anders med ett gäng belgare (både lurviga och lite mer stilrena) för skogsträning. Vi började med rapportträning där Sid var lite tveksam och inte riktigt tänd på sträckorna men riktigt fin på stationerna (vilket kändes som det viktigaste). Vi körde även ett par sökskick på Åsa och Fredrik där han började väldigt yvigt för att sedan ta ett jättevarv och kolla av vallningen till att avsluta riktigt fint. För svår (kuperad) ruta och inte helt fokuserad matte. Fia fick ett par skogs- och ängsspår som hon gjorde jättefint trots flera viltövergångar och Kaj fick ett par grusspår som han gjorde enligt skolboken som vanligt, fina Majsen.

I tisdags hade Fredrik avslutning på filtkursen som han gått med Sid under hösten. De var så jäkla duktiga! Vilka framsteg! Sid låg lös på filten mitt på en stor träningsplan med gångvägar på alla fyra sidorna där det rörde sig både människor och hundar. Han låg och tittade och bearbetade alla svåra störningar enligt skolboken. Filtträning rular! 

I onsdags var jag som sagt och klickertränade Charlottes häst och innan dess var vi ute och spårade i skogarna i Riala. Sid gick ett spår på 2,5 kilometer i helt fruktansvärd terräng. Det var så snårigt och tätt med grenar så jag var tvungen att böja ner huvudet, blunda och bara lita på att vi hamnade rätt. Och det gjorde vi, trots stora viltstråk. Duktig Poo! 

Både i torsdags och hela dagen idag har vi varit i Vappersta med hela flocken och tränat antijakt med Åsa och Modde och det har gått så jäkla bra! Förutom träning i bland de mest viltrika områden jag någonsin stött på med synretning av både hare och rådjur så har vi idag hunnit med lite lydnadsträning. Sid fick göra några apporteringar med en apportbock som Åsa och Birre precis gjort en apportering med och det var inga tveksamheter. Även fria följet kändes riktigt, riktigt bra. Jag såg framför mig en lång vinter med positionsträning när jag och Fredrik var och tränade i ridhuset dagen före julafton och Sid bara trängde, hetsade och plogade i allt vad fotgående hette. Idag var de problemen inte närvarande för fem öre, så det var nog bara just hets då sist. 

I går tränade jag och Sid lydnad med Annica och Prima. Även då gick han riktigt, riktigt bra. Framförallt är jag nöjd med hans växlingar mellan full fart, muskelstyrka och förmåga att ta i, i både budföring och varsågod från stå-träning till att följande pass köra saktagående och platsliggning med fullt fokus, självkontroll och stadga. Kaj fick spåra ett par spår på gruset och gjorde det riktigt bra. Det känns som att det är dags att avancera i hans spårträning nu, ganska rejält. 

Nyårsafton blir lugn för min och hundarnas del. De är rätt nöjda efter en hel dag med hårdträning, precis som jag. Fredrik har åkt iväg till några kompisar men jag är hemma med hundarna för att de ska få ett så lugnt nyår som möjligt. Det smällde lite här nyss och då gick Sid igång och började skälla vilket drog med sig de två små. Nu har vi stängt in oss i sovrummet alla fyra och hundarna har däckat på golvet. Musiken är på ute i övriga huset och jag har en hel säsong av Skilda världar att se fram emot. Det smällde precis igen, men det låter inte värre än när katterna hoppar in genom fönstret, vindsluckan slår i vinden eller en stol skrapar mot golvet och hundarna bryr sig inte alls. Jag hoppas, hoppas, hoppas resten av natten fortsätter flyta lika lugnt. Jag tänker på er som har en värre natt än mig och längtar efter morgondagen då allt är över. Kram på er. 

Nästa år kommer bli grymt jäkla spännande för min del. Vi ska öppna hundcenter. Det är helt galet, men snart är det verklighet. Snart har vi ett hunddagis och en uppvärmd inomhusträningshall för hundträning. Dessutom ska jag hålla massa spännande kurser i samarbete med Dailydog. Och träna massa hund. Som sagt, 2012 kommer bli spännande.

Gott nytt år på er! 

Jag och Fredrik tog med oss alla tre hundarna och åkte till ridhuset på eftermiddagen idag och vilken härlig träning vi fick!

Jag började med att träna på att andra hundar kom in i vår träningszon och hundmötespasseringar med Sid mot Fia och Kaj och Sid gjorde det riktigt bra. Sen släppte vi Fia och Kaj och Sid fick träna på att vara stilla och titta på medan de lekte. Även det gjorde han riktigt bra, så då fick han också hoppa in i leken och jag och Fredrik tränade på att kalla in Sid och Fia från leken. Sid uppförde sig helt och hållet exemplariskt och visade verkligen vem som är äldst och klokast. Fia var inte så mycket sämre hon, inte Kaj heller för den delen. 

Träningsmässigt jobbade vi med följande:

SID

Ligga i bur eller på filt och titta på medan Fia tränar med Fredrik eller Kaj tränar med mig. Det är inga problem och han slappnar av fint, förutom en gång när Fia lekte med hans boll. Då brast han och sprang dit och stal bollen, men gick enkelt att få tillbaka och sen gjorde han inte om det. 

Inkallning med stå, eller generalisering av hoppstå. Jag får oftast antingen hopp eller stadga. Hoppstå med stadga kan jag få på signal, nära eller under baklängesmarsch men det är helt klart svårt. Idag fick jag fram både och frivilligt på avstånd och under baklängesmarsch, vilket är stora framsteg från igår då jag bara fick det på signal. Under framlängesmarsch gör han inte hoppstå, då stannar han bara. Vi tragglar vidare... Körde två inkallningar med stå på ungefär femton meter. Den första hade han snabb reaktion på ordet, bjöd på en fin tanke (det vill säga la vikten bakåt och nitade med frambenen men sen fullföljde han inte ända in i "stanna och stadga"). Vi sprang tillbaka till utgångspunkten och gjorde om och nästa repetition var klockren. Stiligt, stiligt! 

Saktagående, där vi började med två sträckor som var riktigt, riktigt fina. Belönade första med boll över huvudet och andra med vändning och boll hos mig. Sträckan var kanske tio-femton meter. Det var på tok för heta belöningar, för sen blev han för snabb och gled iväg framåt. Men med bra riktning! Startade från stå framför mig, och resterande tjugotal repetitioner fick han bara stå framför mig och fick bollen precis framför näsan. Längsta stadgan var femton sekunder ungefär. Sen provade jag en sträcka till och den var lugn och fin, mer stadgeträning alltså.

Kröp lite, det var länge sen sist nu. Började på knä framför honom och det gick klockrent, över fem meter före belöning. Måste tänka på att ha händerna bakom ryggen så han inte hakar upp sig på en hand som någon form av target. Sen reste jag mig på fötterna och det blev svårare, tror det är en kombination av att han inte kan följa en hand och att han inte riktigt vill lägga ner huvudet med risken för att förlora kontrollen på belöningarna. Mer hakan-i-backen-träning stillastående, helt enkelt så ska det nog lösa sig. Han blir antingen hög i armbågarna (big no-no) eller börjar krypa normalt, alltså med bakbenen under sig (vaaaarföööör?). Mer hakan träning och mindre belöningar från handen. Och bara gå vidare. 

KAJ

Filtträning. Åååh, han är så fin! Han söker upp filten jättefint men hade lite svårt att lägga sig i ridhusmiljön. Han kollade av varje dammkorn som hamnade på filten i jakt på en belöning. Väntade ut honom och han coolade ner sig, sen la han sig som den korv han bjuder på här hemma. Fina Majsen! När det var dags att gå hem friade Fredrik honom från buren som han låg i då och han sprang direkt och la sig på filten som låg utanför buren. 

Sitta stilla. ÅTTA sekunder, utan hjälp och utan större störning. Det är sensation för att vara Kaj, och det känns verkligen att den träningen går framåt. Att jag rör mig från honom är en superstörning, då vill han följa efter. Det är krafttag som gäller här nu om vi ska hinna nå våra sitta stilla-mål tills december är över. 

Springa till target. Han är jätteduktig, men behöver ett par repetitioner nära i början på passet för att komma i rätt tanke. Belönade med att han fick springa tillbaka till mig och kampa, vågar inte längre lita på att han kommer tillbaka med grejer (måste träna mera...). 

FIA

Fredrik tränade på att sitta och titta på medan jag tränade och Fia gjorde det jättefint. Hon satt eller låg lös vid Fredriks fötter och tittade, det var första gången hon klarade av att vara helt lös i en sådan situation. Den svåraste träningen var när jag kastade boll med Sid, då fick hon ha koppel på sig en stund. 

Filtträning. Hon såg riktigt lugn ut idag, visserligen satt hon ner men det finns ju ingen mening med liggandet om hon inte ligger lugnt, så att hon satt lugnt och stadigt var riktigt bra idag. Dock har Fredrik svårt att få något riktigt värde på filten, det går inte alls lika lätt med Fia som med de andra två. Samma sak med...

Handtarget. De tragglar fortfarande efter nästan ett års träning. De provar olika strategier men, som sagt, svårt att få riktigt högt värde trots bra belöningar. Det märks att hon fått många belöningar för att "nästan-dutta", för det bjuder hon oftare på, men det verkar inte finnas så mycket värde för det heller. Nu har han fått prova med lite luringar genom att knipa fast en godbit mellan fingrarna på baksidan av handen för att få en ordentlig dutt hela vägen in i händerna. Det verkar fungera bra och vi får se hru det utvecklar sig. 

Tasstarget. Fredrik har inte provat det med henne förut men det gick riktigt bra. Det sitter långt inne att söka upp den och jag funderar på om de behöver jobba mer med att förhålla sig till olika typer av föremål, då det verkar vara det hon har svårast för. Shejpade tricks som bara innefattar henne gör hon med glädje, engagemang och flashighet men så fort det är någon form av föremål med i bilden blir hon mer avvaktande, tveksam och svår att få fart på. Tvärtom mot vad jag vanligtvis träffar på. 

Jag tränade lite följsamhet med Fia och att hålla sig till mig trots att Fredrik kom in i ridhuset när han varit och hämtat vatten och hon gjorde det så fint. Det börjar verkligen bli ordning på henne nu. 

På vägen hem åkte vi förbi Finnberga och fikade, vilket var väldigt mysigt. Det är så underbart att se Sid när han kommer till Finnberga, som är hans barndomshem (uppfödare). Han blir liksom gummiaktig och valpig i hela kroppen och alldeles fjäskig och mjuk. Det är som att han njuter av att kunna ta av sig kostymen och få vara liten. Nu har Åsa och Anders en lillasyster till Sid som är sex månader och han har lite svårt att förhålla sig till henne. Han vill vara valpig inför de andra tre men stor och tuff inför henne, typ. Riktigt härligt är det i alla fall att se fem mallar som funkar ås otroligt bra ihop. 

Väl hemma hoppade Fredrik in i badrummet och badade Fia som efter en timme i ridhuset såg mer ut som en brun än en svart lapphund. När Fia var badad och hela badrummet fyllt med vatten passade han på att bada Kaj också, och sen borstade han alla tre hundarna. Nu har Börnis phalènevalp Måns kommit hit för att bo här i helgen medan hon är på Stora Stockholm. Sid och Fia har däckat efter eftermiddagens alla upptåg men Måns och Kaj leker för fulla muggar. Snart får man sära på dem och tvinga dem att vila upp sig lite.

Själv håller jag på att skriva ut och förbereda det sista inför helgens kurs. Det är en valpkurs med inriktning mot grundträning för blivande tävlingshundar vilket ska bli himla roligt. Det är den fjärde valpkursen jag håller den här terminen och jag märker hur jag utvecklar och prioriterar annorlunda för varje kurs. Den här kommer som sagt bli mer inriktad mot grundträning för tävling, utan att för den sakens skull bortse från vardagslydnad och utveckling av valpens personlighet. Det kommer bli en rolig kurs att hålla, jag gillar ju grundträning och valpar är ofta duktiga på att ge mycket energi och vara tacksamma att jobba med. 

I helgen är det också glöggmys på Finnberga med resten av Wirabruksklanen. Jag dricker inte glögg, men det ska bli väldigt mysigt ändå.

Nu ska jag laga lite middag och röja ur köket så vi får plats i morgon.