Samma dag som jag tog studenten fyllde mallebarnet 1 år. Tiden har gått så otroligt fort, snart är det dags för MH, röntgen, tävlingsdebut och allt som hör vuxenlivet till.

Grattis i efterskott Birre, Mia, Bia, Bus, Tozze och Sid!

6-7 veckor

Snart 1 år

En annan krabat som hunnit finnas i familjen ett år nu i dagarna är mammas och pappas Mojje.

Mojje 8 veckor

Mojje 1 år

Igår var jag, mina klasskamrater, övriga sistaårare på skolan och alla lärare på bal i Karlstad. Jag har nog aldrig känt mig så snygg i hela mitt liv. Bilderna här nedanför är (o)ärligt stulna från Linas blogg, hon tog runt 300 bilder igår, så fler kommer komma upp där efterhand. Det finns fler bilder från fotograferingen vid skolan här.

I torsdags var det som sagt spårdag med skolan, den sista heldagen i skogen tillsammans :( Jag hade med båda pojkarna och båda pojkarna fick spåra.

Sid fick börja med ett pinnplockningsspår som legat två- tre timmar. Jag ville inte fokusera på spårarbetet utan just på själva pinnplockningen. Det gick sådär, 5 av 9 pinnar plockade, vet inte om man kan tillämpa 80%-regeln i den här situationen, men särskilt stabilt kändes det inte.

Mojjes spår var ett långt spår med tre vinklar, gick ungefär som ett O fast med startpunkt och slut en bra bit ifrån varandra. Trots minst 25 graders värme, kalhygge och att han inte är så spårerfaren så gick han som en stjärna! Jag la små lådor med korv och en pinne ovanpå, varannan gång kom han med pinnen och varannan med lådan vilket helt klart får ses som kanon! Han jobbade jättebra, fick några tapp på slutet men hittade tillbaka bra, hade ett bra tempo och klarade bäckövergångar och hoppande grodor i spåret betydligt bättre än den som gick bakom (jag). Duktig Moj!

Sid skulle få ett ordentligt spår på eftermiddagen, planen var att lägga ett riktigt långt och låta det ligga minst en timme, helst längre. Problemet var väl att resten av gruppen inte riktigt höll med utan ville hem så fort som möjligt. Jag borde ha gått en sväng och samlat ihop mitt fokus innan jag släppte på, men istället så gjorde gjorde jag ett stressigt spårpåsläpp där jag glömde bort att läsa av hunden. Han valde rätt riktning men mina tankar var någon helt annanstans i en skog som såg precis likadan ut överallt. Sid spårade på i jättebra tempo och med tryck i linan men jag började bli osäker på om vi verkligen var rätt. Istället för att bara spåra på i blindo och hoppas på det bästa tog jag av honom från spåret och tänkte släppa på honom nere vid en bäck och låta honom enbart gå sista sträckan till slutet. På vägen ner till bäcken måste vi ha korsat spåret för han tog upp det och drog iväg. Jag hade dock ingen koll på om det var framspår eller bakspår utan var helt vilse. Kallade tillbaka honom, selade av och åt lite godis tillsammans istället.

Jag blev så besviken på mig själv av flera anledningar. Att jag ännu inte lärt mig hitta fokus i pressade situationer efter alla år som jag jobbat för att bli bättre på det, att jag lät mig påverkas och bli stressad och att jag överhuvudtaget släppte på spåret trots att jag var så stressad. Med all stress som är i skolan just nu så är jag väl inte världens mest stabila nu heller så att försöka hitta tillbaka till fokuset sådär mitt i var ju inte heller att tänka på.

Det positiva är att det gav oss ett väldigt bra kvitto på vad vi behöver träna på. Sid kan spåra, på den punkten är vi helt klart tävlingsklara. Däremot så kan jag inte spåra med honom under svårare förhållanden och när jag inte är riktigt säker och trygg. Framöver nu kommer fokuset ligga på spår som andra förare har lagt, som jag inte har någon aning om var de går och som är lagda så att jag ska bli osäker (t.ex. med vinkel strax efter apport, i knepiga terrängavsnitt istället för naturliga stigar etc.). Jag kommer också försöka framkall nervositet genom att låta kritiska ögon gå med i spåret och videofilma med löfte om att lägga ut filmerna för allmän beskådan på bloggen. Nu ska vi spåra för min skull och inte för Sids.

Jag satte in Sid i bilen och samlade ihop mig innan jag la ett nytt spår. Den här gången la jag i branten längs med en backe, ett ganska kort spår med kort liggtid. Sen lät jag Sid frispåra och knallade bakom och njöt. Han är en fantastisk spårhund den lille, så otroligt häftigt att han håller spå bra tempo och så hög noggrannhet trots kort liggtid och utan någon som bromsar honom i linan.

Så, vi kanske inte ska glömma det dåliga spåret helt utan bara ta med oss lärdomarna därifrån.

Avslutar med några bilder på pojkarna som Stoffe har tagit. Anledningen till att det är fler spårbilder på Mojje är helt enkelt att han fick spåra med en fokuserad linförare och således vara fotograferbar under längre tid...

Jag vet inte vad det har varit med bloggplatsen den senaste veckan. Jag har haft fullt upp så enda bloggtiden jag haft har varit på kvällarna och då verkar det vara helt omöjligt att blogga. Sidan har inte kunnat visa sig, det har hackat och kommit upp halva sidor eller inte gått att logga in överhuvudtaget.

Nu har jag precis kommit hem från mitt absolut sista prov och fick äntligen tid att blogga! Det var klockan två, som ni ser är klockan strax efter fyra när detta publiceras. Surt! Åker in och ut, in och ut och "sidan kan inte visas". SUCK! Kopiera, klistra in funkar inte heller. Nu hoppas jag det kommer iväg.

Jag och Sid har en guling på besök den här veckan, men ingen korthårig liten Mr Confused utan en lockig Mr Gosig Retriever. Mammas och pappas Mojje bor här till i helgen. Alla på skolan säger att jag har varit knäpp som tagit hit två hundar den här veckan som har varit så fullsmockad med saker att göra. Själv tycker jag det har varit perfekt eftersom de haft sällskap och stimulans av varandra.

En veckorapport då:

Måndagen spenderade jag i bilen från halv sju på morgonen. Åkte hemifrån till Karolinska för min årliga kontroll av hjärnan. Jag har haft epilepsi och måste få läkarintyg varje år för att få behålla mitt körkort. Precis som förra året var hjärnaktiviteten precis som den skulle vara och det var ju skönt att höra. Jag får härja ute på vägarna ett år till alltså.

Efter hjärnkontrollen åkte vi direkt vidare till skolan (35 mil) och satte mig och skrev oförberett prov i personlig försäljning. Det gick bättre än vad jag väntat mig, vilket var skönt.

Måndagkvällen spenderades i Sunne för att hålla valpkurs. Under tiden var Mojje hemma hos Börnis som kom med ett av de mest sanna citat någonsin: "En retriever löser alla världens problem genom att vifta på svansen". Så sant och så sunt, jag börjar faktiskt vänja mig vid Mojjes obeskrivliga glädjerus som han får lite nu och då.

I tisdags hade vi redovisningar av våra projekt inför ettorna och tvåorna på skolan. Det gick jättebra och jag hoppas jag lyckades inspirera lite. På kvällen var det dags öfr mösspåtagning och festligheter nere vid älven. Jättemysigt och trevligt, en alldeles lagom kväll och uppladdning inför alla festligheter som börjar nästa helg.

Onsdagen var lugn på skolfronten, hade lite betygssnack och så muntlig diskussion i hundavelskursen. Min grupp hade jobbat med tervueren, malinois (vem kan det ha varit?) och hollänsk herdehund, det var roligt att vi hade liknande raser med liknande bekymmer även om alla presenterade olika dilemman. Tyckte det var jätteintresssant att höra resten av gruppens funderingar och även tänka till kring de frågor man fick om sitt eget arbete. Jag gillade verkligen den här examinationsformen, synd att vi snart ska sluta annars hade jag rekommenderat den till fler uppgifter.

På onsdagkvällen filmade vi klart det sista inför vår cabaré som vi ska visa upp under studentveckan och sen var jag och Börnis och fikade hos Lina och Glenn. Mojje fann sig snabbt tillrätta i den nya flocken med Linus och Trazzel. Han och Trazzel verkade finna varandra direkt, fågelhundar emellan vet ni. Leker precis likadant gör de också, fast jag tror Trazzel saknar den riktiga guling.

Igår var vi i skogen hela dagen och spårade. Jag tänkte återkomma om det i ett eget inlägg. Stoffe tog massa bilder på hundarna, både under spårningen och porträttbilder. Jag bjuder på några favoriter här, totalt oredigerade och jag ser ut som om jag inte sovit på flera dygn, men jag tycker de är så fina! TACK Stoffe! Fler bilder kommer.

På kvällen igår var det mitt sista tillfälle på valpkursen eftersom jag åker till Örebro och håller kurs i helgen. Jag kommer sakna våra rottweilervalpar men lovar att hålla koll på dem i framtiden.

Idag har jag som sagt skrivit mitt sista prov här på skolan. Skönt! Nu är det bara två muntliga uppgifter kvar plus att jag ska skriva APU-utvärderingar och en artikel till brukshunden. På onsdag kväll nästa vecka borde allt plugg vara klart, tror ni jag längtar?

Snart åker vi vidare mot Örebro för att hålla kurs och sen åker hundarna hem. Det kommer kännas konstigt att vara hundlös i två veckor, men det är den enda vettiga lösningen. Hoppas vädret blir bättre i helgen än vad det är nu så man är sugen på egen träning efter kursdagarnas slut. Jag hoppas kunna tvinga ut Thomas i skogen och lägga spår...

Avslutar med lite bilder från igår, so long!

Bevakning med störning

Kommer tillbaka!

Bevakning

Mera bevakning

Sids första bett i ärm

Skäller...

Tyst!

Söt

Lydnad

30 grader varmt, det syns på oss båda!

Lik far sin

Träningen inför Sids karriär som spårhund har påbörjats och han har till och med talang. Jag tror det är någonting med namnet, har hört att Id-hundar brukar gilla att spåra :)

I höstas provade jag att lägga spontanspår till honom som vi ramlade över, men utan några framsteg. Han kunde irra omkring runt spårkärnan och vara alldeles exalterad, men inte förstå vad han skulle göra av det. Så kom vintern och vi la ner spårträningen.

Vecka 12 i år skulle första spårdagen i Dressyr och eftersök B gå av stapeln men på grund av all snö så blev den inte av. Vi la ändå ut en pinnstig i skogen för att träna någonting spårrelaterat och efter att Sid hittat två pinnar lekte han dammsugare i skogen med svansen viftandes som besatt. AHA, det var såhär man kunde göra för att få upp hans intresse för att följa den vittring han hittade.

Så vi väntade på att snön skulle försvinna, och i brist på barmark la jag fler pinnstigar. Barmarken kom till Stockholm lagom till min praktik och vi passade på att spåra i skogarna runt Stockholmsavdelningens appellplaner, med resultatet att Sid blev fullkomligt spårgalen. Från att ha varit tvungen att använda föremål för att få upp intresset för spåret tog det två spår innan han sprang över föremål i sin iver att få fortsätta spåra. Vid spåret på Stockholmsavdelningen (det tredje spåret för säsongen, tredje gången han spårade) var han så tänd att han inte hade tid att äta vom og hundemat i slutet för att få fortsätta spåra.

Fjärde spåret la mormor Åsa på åkern bakom Finnberga, det var första gången han gick ett icke-förarlagt spår. Nu plockade han föremålen helt okej men var svår att engagera i belöningarna i sin iver att få fortsätta spåra. Vi tog det lite mer lugnt före påsläppen och han fick ligga och hämta andan en stund i spårkärnan innan han släpptes på igen, vilket resulterade i ett lugnare spårbeteende. Han gick äver slutet men hade precis innan det klarat en vinkel och ett terrängbyte jättesnyggt, så jag tog av honom mitt i spåret och belönade där. Han verkade inte ett dugg berörd över det faktum att det var en ny spårläggare, men så är ju inte Åsa direkt okänd för honom heller, det är klart att man spårar upp mormor om man får chansen!

Femte spåret la jag i skogen bakom vårt hus, ganska besvärlig terräng med mycket stockar och stenar, ris och vildsvinsbök. Jag är inte den som är försiktigt i mitt spårläggande, misslyckas hunden är det ju bara jag som vet om det och får ett kvitto på vad han klarar av och inte. Det var alltså både långt, svår terräng och knixigt, men han redde ut det jättefint. Däremot gick han över nästan varje pinne, förutom slutet, och när jag plockade av honom selet efter slutapporten kändes det som en bestraffning att dra honom av spåret. Hm, inte alls bra.

Så gick vi spårkurs för Cicci för två helger sen och då föll alla bitar på plats. Han spårade bra, han plockade föremål bra och vi avslutade spåret med en bra attityd. Det var en dröm att gå bakom honom i linan, den lilla hunden som jag trodde skulle växa upp till en vimsig irrhöna med tanke på hur hans spårbegåvning såg ut i höstas.

Under kursen la vi flera olika spår. Det första ett U-spår med ett terrängbyte (skog-fält) som han tog jättefint och där vi bröt spårandet med storbelöning efter att han intensivt vindat in en av apporterna. Nästa spår blev dock på tok för svårt för honom då jag la ganska många vinklar och många föremål, den längsta liggtiden han haft och på en äng som ligger nere vid havet. Han gick helt okej till en början med hjärnkapaciteten tog slut efter ungefär halva spåret. En stund senare provade vi att låta honom spåra klart resten av spåret bakom en rutinerad hund, men han vågade inte ta för sig och var nog alldeles för trött. Så nu vet vi det.

Dagen därpå la jag först ett ängsspår och det är från det spåret bilderna är ifrån. Även detta var U-format men med 90-graders "viltspårsvinklar" (T-vinklar). Några av föremålen låg i skogskanten där jag lagt en repögla runt ett träd, så han fick kampa loss föremålen. Det gick han igång på och tyckte var skitkul! Sen såg man hur han tog i för att lyfta även de föremål som inte var fastbundna, vilket var precis vad vi ville åstadkomma. 

Nästa spår började på äng, gick över i en skogsglänta (men fortfarande på ängsunderlag), ut på öppen äng igen, över ett snöparti, in i ytterligare en skogsglänta, tvärs över hela ängen och slutade i ett liteet skogsparti. Även här var så många föremål som möjligt fastbundna. I det här spåret lät vi de andra kursdeltagarna röra sig ganska fritt och medan vi belönade ett föremål fick de ställa sig en bit framför oss så han var tvungen att spåra förbi dem, allt för att se hur han reagerade när det var människor i spåret. Det var inga problem. I det här spåret var alla vinklar till vänster och eftersom han har naturligt för att slå till vänster hade han lätt för att reda upp dem. Högervinklar är svårare för honom eftersom han då slår över tom mark och kommer tillbaka till det spår som han redan spårat. I snöpartierna gick han bra i kärnan, men det kan ju också berott på att det var enkelt att gå där. Nästa vinter ska jag prova att lägga snöspår på ställen där det är enkelt för honom att välja att gå runt på bar mark, bara för att testa.

Efter kursen hade vi spåruppehåll en dryg vecka och i tisdags fick han gå ett spår i fina skogen här i Starrmora. Även detta redde han ut jättefint även om jag var nära på att villa bort oss. Vi såg nämligen en pinne liggandes i mossan till vänster om oss men Sid fortsatte spåra rakt fram. Jag stannade strax före vad jag trodde var vinkeln och tänkte se vad han gjorde. Han slog en del men fortsatte spåra rakt fram, så övertygande att jag var tvungen att följa efter. Min tanke var att "helskotta, nu kommer han få utdelning för att följa djurspår", men han tog en vinkel längre fram och ledde mig rakt till slutet. Den pinne vi sett till vänster var antagligen en gammal pinne som legat i skogen ett tag, men det har verkligen gett mig huvudbry.

Saker vi ska tänka på inför framtida spårträning:

Andra spårläggare

Leka in lite klurigheter, typ stockar, bäckar, under/över saker och dylikt.

Pinnpromenader och apporteringsträning vid sidan av, fortsätta med blandat leksaker och pinnar i spåret men in med fler och fler  pinnar i takt med att de ökar i värde.

Inte glömma att träna på skogspinnar!

Lägga två spår och börja med det andra så det blir ett spår med kort liggtid och ett med längre.

Jaktspår, d.v.s stanna en stund vid varje apport så spåret blir betydligt färskare efter varje apport. 

Inte lägga saker synligt utan se till att han måste vinda in sakerna i näsan.

Sätta fast grejerna lite.

Göra raka spår för att få in trycket framåt i linan.

Träna på att kunna stoppa honom på vägen och släppa på honom igen.

Jobba ut mig själv på längre och längre avstånd.

Låta människor störa oss i spåret.

Avslutar med lite bilder som min syster tog under kursen. Det blir nog de sista bilderna jag tar på ett tag då min kamera gått sönder. Som ni kanske ser blir det små streck över hela bilden, har gjort mitt bästa för att tona ner dem, utom på sista bilden då jag tyckte de gav lite läcker effekt.

Det blev photoshop för mig under kvällen och nu har det helt plötsligt gått massa timmar. Så många timmar att det är helt okej att rasta hundarna och gå och lägga sig. Skönt!

Det blir mycket Sid nu, men Askari lever och hårar på i samma goa glada stil som alltid. I morgon ska vi åka till någon BK och träna, längtar efter plogade planer!

Godnatt!