Sid har haft semester med sin husse i slutet på arbetsveckan medan jag och Kaj planerat våren tillsammans med Åsa på www.dailydog.se som jag samarbetar med och ska hålla kurser för. Kaj fick träna på att koppla av i ny miljö, vara lugn och tyst på andra sidan rummet från mig och bara hänga. I torsdags sov vi hos Charlotte på Kungsholmen och han fick gå en lång promenad i Rålambshovsparken. Vi mötte både hundar och harar, han var något yvig och ville gärna upptäcka hela världen som fanns inom kopplets radar ifrån mig så fort som möjligt så vi snabbt kom vidare. Han coolade ner sig efter en stund och gick fint i kopplet, tog kontakt och höll position trots störningar. Duktig Majs. Att sova borta gick också bra, helt slut efter en lång dag.

I dag var jag och Fredrik ute och spårade med de stora hundarna. Jag la två spår till Fia och Fredrik la ett långt till Sid.

Fia var helt grym! Hon gick lös hela vägen till spåret och jobbade antijakt och följsamhet enligt skolboken. Fredrik har tränat själv senaste veckan då jag varit borta mycket och jag har inte sett henne ute i skogen sen förra helgen. Jag är riktigt imponerad av deras framsteg! Även spåret gick helt klockrent och hon tuffade på i spårkärnan, plockade grejer och hade ett riktigt fint driv. Fredrik fick jobba med linhantering, att läsa henne och att inte hänga på i det tempot hon ville utan gå med lugna steg och ett lagom motstånd i linan. Sen fick hon gå lös hela vägen hem också och vi utmanade henne genom att jag helt plötsligt sprang iväg bort från dem. Det var jättejättejättesvårt och gick sådär, men vi utvärderade träningen bra och gjorde förändringar som vi såg resultat på. 

Planen var att hon skulle få ta sitt andra spår (som utgick från tomten hemma) direkt om hon gick bra på vägen hem, men hon blir så trött av antijaktträningen så vi lät henne vila medan Sid fick gå sitt spår.

Fredrik hade lagt nån kilometer i skogen bakom huset och vi hade massa viltstörningar. Vissa övergångar checkade han av innan han tuffade vidare och andra brydde han sig inte om alls. Fredrik hade varit jätteduktig med pinnplaceringen och lagt pinnar i samband med viltövergångarna så Sid direkt kunde få belöning för rätt val. Tio pinnar låg ute och vi plockade in alla. Slutpinnen var vi nära att missa då Fredrik lagt den precis före ett dike. Det var riktigt bra placerat eftersom vi märkte att Sid gärna springer på när han kommer till ett dike och kastar sig över på andra sidan för att ta reda på var spåret fortsätter. Pinnar i och precis före diken ska vi köra mer. 

Sid fick även ett uppletande i en korridor på 60 x 15 meter. Föremålen låg på ungefär fem, trettio och femtio meter. Han tog de i ordningen trettio, femtio och fem. Full fart ut och in. Måste träna lite renare avlevereringar bara, nu har han väldigt hög förväntan på att få leka med uppletandeföremålet eller få byta till belöningen på en gång. Detsamma gäller med spårpinnarna. Han tyckte det var roligt att få köra uppletande igen, det var länge sen.

Sen fick Fia ta sitt andra spår. Då var det mörkt och det hade legat 1,5 timme, den längsta liggtid hon haft någon gång. Hon gjorde det klockrent och jag tror spårGuden var med oss idag (eller så var det bara en jäkligt skillad spårläggare). Fredrik började tveka på om hon var rätt och stannade upp, Fia tryckte först på men Fredrik var fortfarande osäker. Då stannade hon upp en stund därute, men när Fredrik fortfarande inte litade på henne så tog hon en lov tillbaka, förbi oss, kollade av där hon kom ifrån för att sedan tuffa vidare dit hon velat hela tiden. Den här gången följde Fredrik med och de dök rakt på en pinne. En helt perfekt belöningsplacering för det trevliga spårbeteendet. Jag önskar att det fanns spårprov i skog som inte innehöll någon lydnadsdel, då Fia är jätteduktig spårhund som spårar riktigt bra trots ganska lite träning. 

I morgon ska vi spåra igen, om det inte kommer en halvmeter snö under natten men det hoppas jag det INTE gör.

I onsdags åkte jag och pojkarna till Kungsör för att träna lydnad med Fanny, Thomas och Maria. Vi ska träffas en gång per månad och coacha varandra mot årets mål. Ett lovande upplägg och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Jag tycker det känns väldigt bra att ha flera som pushar mig vidare i träningen under det här året då jag kommer ha så mycket annat för mig som riskerar att putta ner träningen från prioritetslistan och det vill jag inte. 

I onsdags jobbade jag och Sid på budföringar. Både Fanny, Thomas och Maria fick vara mottagare och vi körde både belöning direkt efter ingången och efter hantering. Sid sprang fort och såg ut att vara lugn och trygg i hanteringen. I de tävlingsmässiga budföringarna var han tveksam på återgången till mig när han inte fått belöning hos mottagaren. Det ska vi fila på till nästa gång, samt baklängeskedja ihop och göra helt tävlingsmässig. Detaljmässigt glömde han bort sitten i utgångsställningen ett par gånger.

Vi körde några inmarscher på plan som kändes jättebra, mycket fint fokus och attityd. Detaljmässigt återkom ingången igen, han var lite för på för att orka jobba in rumpan ordentligt och både vänstervändningarna och ingångarna blev halvdanna med för tidiga sättanden och framtassarna ganska nära mina tår. Jag kände det redan i uppvärmningen men valde att avse från den detaljen och vara nöjd med fokus och engagemang. Och det var jag!

Sista passet körde vi framförgåendet. Han hade lite svårt att hitta en riktning i början och drog åt ena eller andra hållet. De gånger som blev bra var när jag ställde upp honom helt rakt. Ska träna mer på att efter ett par repetitioner på samma sträcka medvetet ställa honom snett och låta honom hitta riktningen ändå. Avvikelsen var dock inte så farlig, nån meter åt sidan bara, och jag släppte igenom det för att äntligen kunna få till en helhet i momentet. Att gå långt var inga problem, när han kommit in i rytmen så höll han den. Maria tyckte han skulle gå på lite mer och det gjorde han när jag gick på lite mer. Jag kan tänka mig att det ger ett mer självsäkert intryck. 

Vi tittade lite på utgångarna i framförgåendet då jag först provade en då jag kommenderade honom fot och därefter "sakta" ("före"). Då hade han svårt att byta tanke. Istället fick han följa frivilligt vid min sida och vänta på sakta-signal och då gick det bättre. Jag tänker mig att köra på frivilliga fotgåenden tills han kan byta till sakta-tanke efter tävlingsmässigt antal meter och därefter lägga på ett "här" eller "fot"-kommando. Kriteriet för att få sitt älskade sakta-kommando ska dock vara att följa fotgåendemässigt vid min sida. Jag är väldigt nöjd med alla delar i hans framförgående och tror hans blivande framåtsändande kan bli riktigt bra. Just sändande-moment var något jag ville lägga väldigt mycket krut på med Sid för att få riktigt bra och det verkar vara på rätt håll, vilket känns härligt, härligt! 

Som avslutning fick vi följa med på en inmarsch till en platsliggning. Sid kändes helt ok i situationen men vi måste träna mycket mer på det. Fick tips av Åsa dagen därpå att träna platsliggning med andra hundar utan att Sid behöver ligga, så just fenomenet "massa hundar ligger på rad och stirrar ut i tomma intet" inte blir något konstigt i sig innan jag lägger krav på att Sid också ska ligga. Det känns som ett bra tips och nu börjar en plan ta form.

Störningsmässigt skötte han sig bra. Medan han jobbade satt det hundar uppbundna eller i bur som han inte reagerade nämnvärt på, inte ens när det skälldes till. Han kunde jobba på trots att det kom och gick folk i lokalen och vi fick flera hundmöten utomhus utan problem.

Han gjorde utfall mot en hund som tränade agility och gjorde nosduttar från kontaktfälten. För kort avstånd, för trött, för lite space, för märklig situation plus att han inte fått bearbeta den hundens entré i hallen ordentligt. Jag ska inte "skuldlägga" mig själv mer än nödvändigt, men det hade faktiskt inte hänt om jag hade varit mer uppmärksam och duktigare på att se att situationen var för svår och inte sätta in honom i den. Den insikten är bra, eftersom den gör att jag kan se hur situationen kan undvikas eller hanteras på ett bättre sätt. Tyvärr kom den insikten efter första utfallet vilket gjorde att jag inte kom in i uppgiftstanke på en gång utan fick ett utfall till direkt efter innan jag kunde börja jobba med honom och få honom att börja bearbeta. Pust! Man lär sig hela tiden och jag får inte hamna i "helvete också"-tankar när det händer, men de allra svåraste situationerna för mig är när han inte får göra utfall. Till exempel i en trång inomhushall. Ytterligare en lärdom: sätt inte in varken honom eller mig i sådana situationer. Vad som gör mig väldigt nöjd är att det fanns minst tio situationer under träningspasset där han antagligen hade gjort utfall för ett år sedan men nu kunde hantera. 

Till nästa gång: 

- Budföringen tävlingsmässig.

- Ihop med hela framförgåendet.

- Hela appellen tävlingsmässig. 

- Riktning i framförgåendet trots snett utgångsläge.

- Vänstersvängar och bakdelskontroll i hög aktivitetsnivå och med heta belöningar. 

Kaj fick inte träna, bara mingla. Han lekte bra men var lite pipig, orolig och hade svårt att koppla ner. Nästa gång ska han få komma in och köra filtträning på mer välplanerad basis. Planen för honom just nu består i stort sett av lek och att vara stilla, samt växlingar däremellan. 

La 2 kilometer spår till Sid på väg hem från jobbet idag, i skogen längst med ett motionsspår. Det var massa viltstörningar, en Kaj som sprungit med medan jag la spåret plus att jag och Kaj gått promenad i skogen på andra sidan. 

Halvvägs i spåret kom det en kvinna med fyra hundar gående i motionsspåret. Sid stannar upp i linan femton-tjugo meter framför mig och ställer sig och tittar. Självklart har jag inte en enda godbit med mig men jag går lugnt fram mot honom och placerar mig snett bakom honom och låter honom stå med hakan i min hand och fortsätta titta. Så stod vi så och tittade. Två av hundarna sprang fram mot oss och stod kanske tio-femton meter från Sid och skäller och tittar. De andra två är kopplade hos sin matte. Det skälls, matte ropar och det händer mycket på en gång. Sid står bara och tittar. Lugn svans, avslappnade öron och uppmärksam blick. Så kopplar kvinnan upp alla hundarna och går vidare, hennes hundar har full energi mot Sid. När de kommer upp snett bakom Sid så stelnar han i nacken, svansen höjs och han gör ett utfall, men utan någon vidare kraft. Jag tar honom vid sidan, gör en båge en bit ut i skogen så vi ökar avståndet en bit och så fortsätter vi titta. Direkt när avståndet ökats så återgick svansen, öronen och kroppshållningen till det mer avslappnade men munnen är öppen och han andas häftigare. Efter bara ett par sekunder börjar han gnälla litegrann. När de andra hundarna kommit utom synhåll fick han fortsätta spåra. Världens bästa externbelöning, den var han värd efter det långa, händelsefulla mötet utan en enda belöning. 

När vi spårat ungefär lika länge till så möter vi de igen, kvinnan med hundarna gick spåret medsols medan jag spårade motsols i skogen. Den här gången är alla fyra hundarna kopplade och de skäller. Sid stannar upp i spåret, står kvar i spårkärnan och tittar, helt coolt. Jag ropar in honom, utan någon tanke, och han får ställa sig bredvid mig med hakan i handen igen. Den här gången var hundarna på längre avstånd, tjugo-tjugofem meter bort. Efter nån halv minut så sätter sig Sid en bit ifrån mig och fortsätter titta helt självständigt. Sen fick han fortsätta spåra och spåra hela vägen tillbaka till bilen som belöning. Jäklar vad nöjd jag är!

Jag tycker inte om kyla. Det finns en stark anledning till varför jag ska öppna en inomhushall för hundträning, jag blir helt handikappad när det är kallare än nollgradigt. Jag är den som går med långkalsonger från augusti och framåt för att inte riskera att frysa. Inatt kom minusgraderna, jag som trivts så bra i det här milda vintervädret. 

Trots kylan åkte jag med alla hundarna till Vaxholms BK för varsitt lydnadspass efter jobbet idag. Sid var den starkast lysande stjärnan, medan Fia och Kaj mest var galna. Den lilla vita på tok för galen.

Sid fick börja. Han vilade på filten både lös och kopplad. Han fick börja med att bara komma upp och leka. Han hade fastnat på ett par tikkissfläckar på vägen ner mot planen och jag ville kolla av om han fortfarande var i det blå. Han verkar dock inte vara så störd av tikdofter så länge de inte är alldeles i ansiktet på honom, han hade i alla fall inga tendenser till att vara berörd. 

Han lekte som den krokodil han numera är i mitten av planen, sen körde vi ett par inmarscher in på den ena änden av planen innan han fick paus på filten igen. Fin kille växlade bra mellan träning och avslappning men var lite för aktiv på filten för att kännas helt perfekt. Han bjöd rätt friskt på både det ena och det andra, la sig på sidan och halvsatte sig upp för att dunka ner armbågarna i backen igen. "JAG LIGGER NER SER DU VÄL!" 

Andra passet körde vi en fritt följkedja med inmarsch och ett rätt långt fritt följ. Han gick väldigt fint i början men blev hetare och hetare och började ploga en aning mot slutet, hamnade lite långt fram i vändningar med halter. Han fick springa till leksaken när han behärskade sig och gick rakt och lugnt. Jag trodde väl aldrig för ett år sedan att jag skulle behöva tänka på sånt med honom. 

Efter en ny vila testade jag ett långt framförgående i koppel på samma plats där vi gjort inmarscher och fritt följkedjan. Jag ställde upp honom bredvid mig, backade bakom honom och så gick vi. Och gick, och gick och gick. Han gick rakt, lugnt, rytmiskt och i samma tempo. Det var väldigt, väldigt bra. Jag blev så lycklig över denna fantastiska prestation att jag nog drog på belöning lite för hetsigt, för följande repetitioner ville han mest takta och blev orytmisk. Härlig känsla att den första blev bäst, utan att ha fått någon som helst hjälp med riktningen. Nu är det banne mig dags att gå vidare i detta evighetsmoment. En grej som störde mig lite bara är att han pendlar med huvudet, inte från sida till sida utan upp och ner. Han går ett par steg med sänkt huvud, sen reser han det en aning, sänker det igen och fortsätter variera huvudställningen. Det påverkar inte tempot, men jag undrar hur det ser ut från sidan. Jag tänker dock INTE pilla med det just nu, jag tror det kan ligga i belöningsplaceringen och belöningsförväntan. 

Efter ytterligare en stunds vila fick han göra en kedja med fritt följ, läggande under gång och inkallning. Läggandet är så grymt bra just nu, måste kanske plocka ur det ur kedjan och belöna de pladasken lite inimellan också så vi inte förlorar det. Jag är supernöjd med Sids insats idag. 

Fia fick träna filtträning, vilket hon var duktig på. Hålla sig till mig, vilket hon var rätt duktig på. Leka, vilket hon var grym på. Söka upp min sida, vilket hon var sådär på (alldeles för studsig och uppe i det blå). Bjuda på hoppstå, vilket var svårt bland alla dofter. Gå baklängesfot, vilket hon stundtals gjorde fint. Och stundtals var när hon släppte fokus på var belöningen tog vägen. Tok-Fia! Det blev tydligt att hon har mycket lättare att jobba i rörelse bland så mycket goda dofter, så fort jag blev mer still så kunde hon inte behärska sig och näsan åkte ner. 

Kaj skulle få träna cirkelarbete, men var alldeles för galen. Han skällde och sprang hellre baklänges framför mina fötter. Puh, måste ta ner den där lilla parveln till samma planet som jag tror jag. Innebär alltså att jobba mer med godisbelöningar. Trist. Högersida fanns inte i hans värld idag, vi har jobbat alldeles för mycket fritt följ på det senaste och helt glömt bort agilitygrunderna. Skäms. 

Han lekte bra och extremt engagerat. Så jag tänkte kasta en vittringspinne och jobba med bytaövningar. Tjena. Kaj upplevde att vittringspinnar var Guds gåva till phalènerna och sprang sisådär hundrafyrtiomiljoner varv runt planen helt out of control. Som det mesta i dagens pass. Hittade en till vittringspinne och försökte göra byten nära, det gick bra så länge jag höll i dem men så fort jag sälppte (läs: tappade eftersom pirayan till phalène tog i så in i h-vete) så var rejset igång igen. Jippi, något riktigt kul att jobba med -.- Kan hälsa att en fleecefläta med fastknuten strumpa var inte ens värd att titta åt när man hade en VITTRINGSPINNE.

Vi avslutade med promenad längs blå leden en sväng innan vi åkte hem. Hundarna totalkraschade när vi kom hem och jag hade kunnat fått en massa gjort om det inte vore för att jag ska åka igen. Det är dags för kurs i beteende och kommunikation igen. 

Veckan har gått fort och varit intensiv.

I måndags träffade vi Åsa, Anders, Anne-Maj och Anders med ett gäng belgare (både lurviga och lite mer stilrena) för skogsträning. Vi började med rapportträning där Sid var lite tveksam och inte riktigt tänd på sträckorna men riktigt fin på stationerna (vilket kändes som det viktigaste). Vi körde även ett par sökskick på Åsa och Fredrik där han började väldigt yvigt för att sedan ta ett jättevarv och kolla av vallningen till att avsluta riktigt fint. För svår (kuperad) ruta och inte helt fokuserad matte. Fia fick ett par skogs- och ängsspår som hon gjorde jättefint trots flera viltövergångar och Kaj fick ett par grusspår som han gjorde enligt skolboken som vanligt, fina Majsen.

I tisdags hade Fredrik avslutning på filtkursen som han gått med Sid under hösten. De var så jäkla duktiga! Vilka framsteg! Sid låg lös på filten mitt på en stor träningsplan med gångvägar på alla fyra sidorna där det rörde sig både människor och hundar. Han låg och tittade och bearbetade alla svåra störningar enligt skolboken. Filtträning rular! 

I onsdags var jag som sagt och klickertränade Charlottes häst och innan dess var vi ute och spårade i skogarna i Riala. Sid gick ett spår på 2,5 kilometer i helt fruktansvärd terräng. Det var så snårigt och tätt med grenar så jag var tvungen att böja ner huvudet, blunda och bara lita på att vi hamnade rätt. Och det gjorde vi, trots stora viltstråk. Duktig Poo! 

Både i torsdags och hela dagen idag har vi varit i Vappersta med hela flocken och tränat antijakt med Åsa och Modde och det har gått så jäkla bra! Förutom träning i bland de mest viltrika områden jag någonsin stött på med synretning av både hare och rådjur så har vi idag hunnit med lite lydnadsträning. Sid fick göra några apporteringar med en apportbock som Åsa och Birre precis gjort en apportering med och det var inga tveksamheter. Även fria följet kändes riktigt, riktigt bra. Jag såg framför mig en lång vinter med positionsträning när jag och Fredrik var och tränade i ridhuset dagen före julafton och Sid bara trängde, hetsade och plogade i allt vad fotgående hette. Idag var de problemen inte närvarande för fem öre, så det var nog bara just hets då sist. 

I går tränade jag och Sid lydnad med Annica och Prima. Även då gick han riktigt, riktigt bra. Framförallt är jag nöjd med hans växlingar mellan full fart, muskelstyrka och förmåga att ta i, i både budföring och varsågod från stå-träning till att följande pass köra saktagående och platsliggning med fullt fokus, självkontroll och stadga. Kaj fick spåra ett par spår på gruset och gjorde det riktigt bra. Det känns som att det är dags att avancera i hans spårträning nu, ganska rejält. 

Nyårsafton blir lugn för min och hundarnas del. De är rätt nöjda efter en hel dag med hårdträning, precis som jag. Fredrik har åkt iväg till några kompisar men jag är hemma med hundarna för att de ska få ett så lugnt nyår som möjligt. Det smällde lite här nyss och då gick Sid igång och började skälla vilket drog med sig de två små. Nu har vi stängt in oss i sovrummet alla fyra och hundarna har däckat på golvet. Musiken är på ute i övriga huset och jag har en hel säsong av Skilda världar att se fram emot. Det smällde precis igen, men det låter inte värre än när katterna hoppar in genom fönstret, vindsluckan slår i vinden eller en stol skrapar mot golvet och hundarna bryr sig inte alls. Jag hoppas, hoppas, hoppas resten av natten fortsätter flyta lika lugnt. Jag tänker på er som har en värre natt än mig och längtar efter morgondagen då allt är över. Kram på er. 

Nästa år kommer bli grymt jäkla spännande för min del. Vi ska öppna hundcenter. Det är helt galet, men snart är det verklighet. Snart har vi ett hunddagis och en uppvärmd inomhusträningshall för hundträning. Dessutom ska jag hålla massa spännande kurser i samarbete med Dailydog. Och träna massa hund. Som sagt, 2012 kommer bli spännande.

Gott nytt år på er! 

Jag och Fredrik tog med oss alla tre hundarna och åkte till ridhuset på eftermiddagen idag och vilken härlig träning vi fick!

Jag började med att träna på att andra hundar kom in i vår träningszon och hundmötespasseringar med Sid mot Fia och Kaj och Sid gjorde det riktigt bra. Sen släppte vi Fia och Kaj och Sid fick träna på att vara stilla och titta på medan de lekte. Även det gjorde han riktigt bra, så då fick han också hoppa in i leken och jag och Fredrik tränade på att kalla in Sid och Fia från leken. Sid uppförde sig helt och hållet exemplariskt och visade verkligen vem som är äldst och klokast. Fia var inte så mycket sämre hon, inte Kaj heller för den delen. 

Träningsmässigt jobbade vi med följande:

SID

Ligga i bur eller på filt och titta på medan Fia tränar med Fredrik eller Kaj tränar med mig. Det är inga problem och han slappnar av fint, förutom en gång när Fia lekte med hans boll. Då brast han och sprang dit och stal bollen, men gick enkelt att få tillbaka och sen gjorde han inte om det. 

Inkallning med stå, eller generalisering av hoppstå. Jag får oftast antingen hopp eller stadga. Hoppstå med stadga kan jag få på signal, nära eller under baklängesmarsch men det är helt klart svårt. Idag fick jag fram både och frivilligt på avstånd och under baklängesmarsch, vilket är stora framsteg från igår då jag bara fick det på signal. Under framlängesmarsch gör han inte hoppstå, då stannar han bara. Vi tragglar vidare... Körde två inkallningar med stå på ungefär femton meter. Den första hade han snabb reaktion på ordet, bjöd på en fin tanke (det vill säga la vikten bakåt och nitade med frambenen men sen fullföljde han inte ända in i "stanna och stadga"). Vi sprang tillbaka till utgångspunkten och gjorde om och nästa repetition var klockren. Stiligt, stiligt! 

Saktagående, där vi började med två sträckor som var riktigt, riktigt fina. Belönade första med boll över huvudet och andra med vändning och boll hos mig. Sträckan var kanske tio-femton meter. Det var på tok för heta belöningar, för sen blev han för snabb och gled iväg framåt. Men med bra riktning! Startade från stå framför mig, och resterande tjugotal repetitioner fick han bara stå framför mig och fick bollen precis framför näsan. Längsta stadgan var femton sekunder ungefär. Sen provade jag en sträcka till och den var lugn och fin, mer stadgeträning alltså.

Kröp lite, det var länge sen sist nu. Började på knä framför honom och det gick klockrent, över fem meter före belöning. Måste tänka på att ha händerna bakom ryggen så han inte hakar upp sig på en hand som någon form av target. Sen reste jag mig på fötterna och det blev svårare, tror det är en kombination av att han inte kan följa en hand och att han inte riktigt vill lägga ner huvudet med risken för att förlora kontrollen på belöningarna. Mer hakan-i-backen-träning stillastående, helt enkelt så ska det nog lösa sig. Han blir antingen hög i armbågarna (big no-no) eller börjar krypa normalt, alltså med bakbenen under sig (vaaaarföööör?). Mer hakan träning och mindre belöningar från handen. Och bara gå vidare. 

KAJ

Filtträning. Åååh, han är så fin! Han söker upp filten jättefint men hade lite svårt att lägga sig i ridhusmiljön. Han kollade av varje dammkorn som hamnade på filten i jakt på en belöning. Väntade ut honom och han coolade ner sig, sen la han sig som den korv han bjuder på här hemma. Fina Majsen! När det var dags att gå hem friade Fredrik honom från buren som han låg i då och han sprang direkt och la sig på filten som låg utanför buren. 

Sitta stilla. ÅTTA sekunder, utan hjälp och utan större störning. Det är sensation för att vara Kaj, och det känns verkligen att den träningen går framåt. Att jag rör mig från honom är en superstörning, då vill han följa efter. Det är krafttag som gäller här nu om vi ska hinna nå våra sitta stilla-mål tills december är över. 

Springa till target. Han är jätteduktig, men behöver ett par repetitioner nära i början på passet för att komma i rätt tanke. Belönade med att han fick springa tillbaka till mig och kampa, vågar inte längre lita på att han kommer tillbaka med grejer (måste träna mera...). 

FIA

Fredrik tränade på att sitta och titta på medan jag tränade och Fia gjorde det jättefint. Hon satt eller låg lös vid Fredriks fötter och tittade, det var första gången hon klarade av att vara helt lös i en sådan situation. Den svåraste träningen var när jag kastade boll med Sid, då fick hon ha koppel på sig en stund. 

Filtträning. Hon såg riktigt lugn ut idag, visserligen satt hon ner men det finns ju ingen mening med liggandet om hon inte ligger lugnt, så att hon satt lugnt och stadigt var riktigt bra idag. Dock har Fredrik svårt att få något riktigt värde på filten, det går inte alls lika lätt med Fia som med de andra två. Samma sak med...

Handtarget. De tragglar fortfarande efter nästan ett års träning. De provar olika strategier men, som sagt, svårt att få riktigt högt värde trots bra belöningar. Det märks att hon fått många belöningar för att "nästan-dutta", för det bjuder hon oftare på, men det verkar inte finnas så mycket värde för det heller. Nu har han fått prova med lite luringar genom att knipa fast en godbit mellan fingrarna på baksidan av handen för att få en ordentlig dutt hela vägen in i händerna. Det verkar fungera bra och vi får se hru det utvecklar sig. 

Tasstarget. Fredrik har inte provat det med henne förut men det gick riktigt bra. Det sitter långt inne att söka upp den och jag funderar på om de behöver jobba mer med att förhålla sig till olika typer av föremål, då det verkar vara det hon har svårast för. Shejpade tricks som bara innefattar henne gör hon med glädje, engagemang och flashighet men så fort det är någon form av föremål med i bilden blir hon mer avvaktande, tveksam och svår att få fart på. Tvärtom mot vad jag vanligtvis träffar på. 

Jag tränade lite följsamhet med Fia och att hålla sig till mig trots att Fredrik kom in i ridhuset när han varit och hämtat vatten och hon gjorde det så fint. Det börjar verkligen bli ordning på henne nu. 

På vägen hem åkte vi förbi Finnberga och fikade, vilket var väldigt mysigt. Det är så underbart att se Sid när han kommer till Finnberga, som är hans barndomshem (uppfödare). Han blir liksom gummiaktig och valpig i hela kroppen och alldeles fjäskig och mjuk. Det är som att han njuter av att kunna ta av sig kostymen och få vara liten. Nu har Åsa och Anders en lillasyster till Sid som är sex månader och han har lite svårt att förhålla sig till henne. Han vill vara valpig inför de andra tre men stor och tuff inför henne, typ. Riktigt härligt är det i alla fall att se fem mallar som funkar ås otroligt bra ihop. 

Väl hemma hoppade Fredrik in i badrummet och badade Fia som efter en timme i ridhuset såg mer ut som en brun än en svart lapphund. När Fia var badad och hela badrummet fyllt med vatten passade han på att bada Kaj också, och sen borstade han alla tre hundarna. Nu har Börnis phalènevalp Måns kommit hit för att bo här i helgen medan hon är på Stora Stockholm. Sid och Fia har däckat efter eftermiddagens alla upptåg men Måns och Kaj leker för fulla muggar. Snart får man sära på dem och tvinga dem att vila upp sig lite.

Själv håller jag på att skriva ut och förbereda det sista inför helgens kurs. Det är en valpkurs med inriktning mot grundträning för blivande tävlingshundar vilket ska bli himla roligt. Det är den fjärde valpkursen jag håller den här terminen och jag märker hur jag utvecklar och prioriterar annorlunda för varje kurs. Den här kommer som sagt bli mer inriktad mot grundträning för tävling, utan att för den sakens skull bortse från vardagslydnad och utveckling av valpens personlighet. Det kommer bli en rolig kurs att hålla, jag gillar ju grundträning och valpar är ofta duktiga på att ge mycket energi och vara tacksamma att jobba med. 

I helgen är det också glöggmys på Finnberga med resten av Wirabruksklanen. Jag dricker inte glögg, men det ska bli väldigt mysigt ändå.

Nu ska jag laga lite middag och röja ur köket så vi får plats i morgon. 

La sex korta spår till Sid på väg hem från jobbet. Fem spår som gick upp för branta uppförsbackar och ett som låg på plant kalhygge. Spåren var mellan 50-100 meter långa med ett föremål i slutet och i vissa fall vinklar och trappor. Jag hade gjort en plan för hur jag skulle gå spåren som innebar att efter varje slutföremål skulle jag koppla om honom och gå en annan väg till nästa spårstart än den jag gått när jag la spåren. 

Jag ändrade min plan efter andra påsläppet. I transporten mellan första och andra spåret kopplade han inte av och förstod inte att vi hade avslutat, utan han vindade i luften och jobbade som sjutton med att få mig att släppa efter och låta honom spåra vidare. Jag började belöna för kontakt men insåg snart att i hans värld belönade jag då kontakt med mig i ett spårarbete. Det blev inget tydligt slut på spåret innan och han var helt klart fortfarande i arbetsmodus. Han fick jobba på i en följd istället, förutom det sista spåret som jag släppte på honom på som nummer 4 istället. De spår jag lagt som nr 4 och 5 fick han ta i en följd sist. 

Han spårade riktigt bra och i ett riktigt bra tempo. Det var behagligt att gå efter honom idag. Dock märktes vad mycket muskler han använder i spårarbetet, då kopplet kilade fast i ett träd och han stod helt blickstilla, spänd som en stålfjäder medan jag redde ut det. Direkt när det lossnade så släppte fjädern och han drog iväg. Inte så konstigt, för det är ju precis det vi tränat (att han ska ta i mer när det tar emot). 

När vi spårat färdigt satte vi oss på en kulle och passiviserade en stund. Vi var på en kulle där vi aldrig gått tillsammans förut, men Sid har sprungit däruppe en del när han varit lös. Hade jag varit välplanerad och strukturerad hade jag tagit en filt med mig. Nu offrade jag min tjocktröja och la på marken, men antagligen köpte inte Sid riktigt att tröjan var en filt eller så var det bara en svår miljö. Jag avslutade när han satt lugnt vid min sida och tittade sig lugnt och uppmärksamt omkring. 

På vägen hem körde vi ett uppletande på kalhygget med spårföremålen. Sid har inte kört så mycket uppletande på länge nu efter hans skada och tyckte det var hur roligt som helst. 

Väl hemma tänkte jag i all min optimism att om jag tränar lite filtträning med Kaj (som fick vara hemma medan jag och Sid var ute och lekte) så kommer han också sova sen. Tjena. Passivitet finns inte riktigt i hans värld, än. Mitt mål är att det ska flyta på mycket, mycket, mycket bättre än så här redan före jul. Det blir hårdträning framöver. Kaj ägnade sig istället åt att terrorisera Sid som ville gå och lägga sig, så tillslut särade jag på dem så jag kunde få jobba ifred och Sid vila ifred. Nu kom precis Fredrik hem och tog med sig valparna ut på promenad, så Sid får lite lugn och ro.

Sid har för övrigt betett sig jättebra kring katterna den senaste veckan, jag önskar verkligen att jag kunde hitta ett mönster i när dessa bra perioder kommer. Är det mitt beteende, Sids aktiveringsmängd, katternas hormoncyklar (eller brist på sådana), hundarnas hormoncyklar, antal ensamhetstimmar för Sid, antal utevistelsetimmar för katterna... Jag har ingen aning, men jag njuter när det kommer (och mm, jag försöker hitta bra sätt att förstärka Sid som verkligen förstärker hans lugn kring katterna. Det jag provat hittills har snarare haft en tendens att öka hans hets kring dem och få oss ur de lugna perioderna). De har ju trots allt BARA bott ihop i två år...

Jag och hundarna spårar helt maniskt just nu, vilket är helt underbart.

I helgen träffade jag och Fredrik syster och hennes barn på skolgården för att lägga hårda spår. När vi kom dit hade Sid redan två spår som låg och väntade på honom, lyx!

Jag la ett riktigt roligt spår till Mira, som gick över växelvis asfalt, gräs, grus, stenplattor och uppepå en mur. Luriga vinklar och andra klurigheter, ett spår jag helt klart måste lägga till Sid någon kväll!

Sids första spår gick på gräs, asfalt och grus, men började alltså på gräs. Han plockade upp det jättefint, fick lite problem i övergången till asfalt med självförtroendet kom tillbaka när vi kom ut på gruset och så gräs igen. Han tog vinklarna jättefint och syster hade verkligen försökt lura iväg mig genom att vinkla där det inte föll sig naturligt att göra det.

Vi konstaterade att Sid spårar med mycket muskler, han tar i och han flåsar på framåt. Ju mer tryck i linan han får desto mer skjuter han på. En del av spåret låg i en rishög där han fick lyfta på fötterna, ta i för att ta sig igenom och plöja fram i terrängen. Sånt älskar han! Tyvärr på bekostnad av hjärnan… Det är när han fokuserar ihop sig och riktar energin ner i marken som han spårar riktigt fint, pendlar från fotspår till fotspår och fnyser rent näsan med regelbundna mellanrum. Man hör verkligen hur näsan jobbar! Så blir han på asfalt, grus och stigar – antagligen där det gått mycket andra människor och han har störande dofter som han måste selektera bort.

Han spårar även bättre när jag släpper efter på linan och låter honom hålla ett lite högre tempo, alltså när han inte får så mycket motstånd. Problemet där är att jag inte hinner med att läsa honom, det hinner hända massa saker på kort tid. Jag måste träna mitt eget öga och min känsla som linförare.

Det andra spåret gick sämre än det första. Där fick han börja uppe på en hög brunn där det luktade rejält mycket skit. Han hade svårt att samla ihop sig uppe på brunnen och verkligen spåra sig fram när han kände var spåret fortsatte nere på marken. Mycket spring, även där. Jag hamnar lätt i att låta honom gå på (alltså förstärka honom) när han bjuder på det fina, lugna, kontrollerade spårbeteendet utan att reflektera så mycket över om han spårar eller inte. Jag kan alltså förstärka en nos som sänks utan att verkligen vänta in analysen. Något att akta sig för!

Funderade kring om han hade lättare för det förra spåret eftersom han fick fästa på rätt doft på gräsunderlag innan han gick över till asfalt. Det andra spåret började på betong och gick sen över till gräs och då hade han svårare även på gräset.

En sak är i alla fall säker – det börjar bli riktigt roligt med hårdspår nu när man börjar se lite resultat!

Fredrik spårade med Fia ett par korta med synretning. Hon doppade ner näsan jättefint och Fredrik var stolt som en tupp. Han är riktigt duktig på att snappa upp hur han ska göra, när han ska belöna och vilka beteenden han ska titta efter så han får resultat jättesnabbt! Skillnad mot en annan som tänker alldeles för mycket.

Kaj fick gå sitt livs första spår. Först ett kort-kort längs med sidan på en stor sandlåda (sandunderlag) och därefter ett lite längre längs med kanten på ett gungområde (småsmågrus). Jag stod och höll i honom medan Fredrik gick iväg och droppade ett par godbitar eller bara handen i fotspåren efter sig för att skapa ett intresse. Kaj doppade ner näsan så fort Fredrik gått iväg. Första spåret släppte jag inte på honom förrän Fredrik kommit tillbaka och visat att han var tomhänt. Andra spåret lät jag Kaj rulla iväg i spåret så snart han bjöd på att doppa ner näsan och undersöka Fredriks fotspår. Han var så duktig! Lilla, lilla näsan sa ”sniff, sniff – åh! Här har ju husse gått!” och tuffade nyfiket på med allt fokus ner i marken trots att husse gick bara ett par meter framför. Är det vad som kallas jaktspår, eller?

Det sista var dock för långt för hans lilla hjärna, för efter ungefär halva så började han titta på barnen som lekte precis bredvid och började göra annat. Jag väntade ut honom och han hittade tillbaka till spårkärnan och sin uppgift. Han imponerade verkligen på mig. Hm, en blivande BSP-karriär må tro? Det vore ju onekligen ruskigt coolt.

Att lägga och gå med i spåren åt systers Svartmyra lär mig så otroligt mycket. Hon är fascinerande, den lilla hunden och inte världens lättaste att komma underfund med. Och när hon levererar, så är hon så jäkla grym! Det är hur häftigt som helst!

Idag stack jag ut i skogen vid Källsmora så fort jag kommit hem från jobbet. La ett spår till Sid, gick en promenad med honom och släppte sen på. Sen fick han vila i bilen medan jag la ett till och kollade lite på facebook innan jag släppte på honom på det. Det andra spåret fick Kaj hänga med i hasorna, han var mycket mer på idag. Första spåret hade sex föremål och andra spåret två (inklusive slut). Jag kan sammanfatta både spåren med samma ord. Mycket muskler. Han låg på som en jäkla ångvält från det att jag tog ut honom ur bilen för att gå promenad tills vi gick tillbaka till bilen från det sista spåret. Ånga på, ånga på, ånga på!

Han följde spåret, om än något yvigt, och jag upplevde återigen den känslan jag haft tidigare när jag gått mina egna spår och inte varit helt säker på var det gått någonstans. Han ångar på, kastar sig bakåt och går på igen en bit åt sidan. Som om han gått längst ett parallellt spår en stund för att sedan kasta sig tillbaka till det rätta. Det har allra, allra främst med hans tempo att göra. Lägre tempo innebär mer fokuserat i spårkärnan. Idag kunde jag inte bromsa honom och således inte heller läsa honom.

Men, som sagt, han följde spåret. Han plockade alla grejer hur klockrent som helst, var ivrig på att komma iväg igen och plockade snabbt upp spåret igen. Han tog vinklarna med viss (stor) tendens till att gena. Han tog stigövergångar (då jag nästan alltid vinklar av och följer stigarna en stund innan jag vinklar ut i skogen igen) snyggt och prydligt och blev mer fokuserad (samt höll ett lägre tempo) på vältrafikerade stigar. På övergången till grus drog han ut i terrängen bredvid som för att fånga upp doftpartiklarna som fastnad i vegetationen istället för att jobba sig igenom gruset (första spåret). Han ångade på, helt enkelt. Inget snurrande någonstans utan han var snabbt tillbaka på rätt spår om han tappade. En gång hjälpte jag honom in på rätt spår då han ångade iväg åt fel håll efter att ha blivit störd av någonting. Han hade nog en bra känsla, men han var tokspeedad.

Nu när vi kom hem så fortsatte han i ungefär samma speed i nån timme eller två och nu har han däckat i sin biabädd och snusar sött. Han behöver hjälp att landa efter såna här dagar när han är ensam hemma länge och vi direkt drar ut på en aktivitet. Kanske ska vara hemma och dricka en kopp kaffe i lugn och ro innan vi sticker ut nästa gång?

Nästa gång blir förhoppningsvis redan i morgon. Jag är fast besluten att utnyttja alla spårchanser jag får nu innan snön kommer, utan att för den sakens skull hamna i kvantitet före kvalitet. I morgon ska vi gå massa påsläpp i uppförsbackar, då han alltså bara får spåra ett par hundra meter uppför en backe och där är det slut. Kan hända att jag förstärker det här muskelspännandet i och med det, men jag vill prova och se vad som händer.

Nu ska jag fortsätta julstäda, vilket jag påbörjat idag. Sen ska jag skriva ihop PM till hundmötesclinicen i helgen. Förhoppningsvis är Fredrik snart hemma och kan laga mat medan jag roar mig med det.