Jag känner mig helt harmonisk. Och det trots att jag saknar Börnis som är i England den här veckan på nån sorts hundutställning. Jag ligger i fas med allt jag har på gång i skolan, anmälningarna till vårens kurser ramlar in och det verkar bli härliga gäng på allihop, solen skiner, träningen går bra, lägenheten ser helt okej ut, diskbänken likaså, jag ska åka hemåt i morgon, jag känner mig pigg och på gott humör. Det är en helt, fullkomligt underbar känsla som jag hoppas håller i sig länge.

Askari har dragit skidor med Lina och Trazzel och Sid har tränat uppletande formellt för första gången, med kanonresultat. Mina begåvade gulingar :) Jag skippade att träna mer idag, det kändes så onödigt när förmiddagen gått så bra, och istället tog vi en promenad i solskenet.

Nu har jag precis ätit middag och ska bege mig in till Karlstad för att träffa Sara och Dagmar.

So long!

Det har varit en riktigt bra dag idag. Var ledig hela dagen och passade på att få en del plugg gjort på förmiddagen. Var uppe redan vid nio, vilket är tidigt för mig när jag är ledig.

Askari fick åka ut med Lina och Trazzel i skidspåret. Med tanke på att de kom hem helskinnade och med ett leende på läpparna så tror jag det gick bra. I morgon blir det mer skidåkning för de, till Askaris stora lycka!

På eftermiddagen åkte vi ner till stallet och tänkte träna IPO, men ångrade oss. I väntan på Rikard tränade vi lydnad och Sid gick så jäkla bra. Sen lekte han järnet med en dobermanntik så det kändes som att hans hjärna inte var i optimalt läge för bra skyddsträning.

Lydnad tränade vi ingångar och framförgående (eller stå med huvudet och fokuset framåt). Båda delarna känns det som att han börjar få riktigt fin förståelse för, vilket är härligt! Fritt följ tränade vi lite också. Lina följde med ner till stallet för att fota Sid under träning och han stördes en hel del av att hon satt böjd bredvid när vi skulle gå fritt följ. Definitivt något att träna på och nöta massor. Hon tog kort när han stod och satt stilla också, och där väljer han bort störningar hur fint som helst. Det gäller att få till samma koncentration och stadga i fria följet, men jag tycker alltid det är svårare att hålla på kriterier i ett moment som är pågående, i en rytm.

Några riktigt fina bilder blev det som jag hoppas kunna skylta med inom snar framtid!

Framförgåendet kändes skitbra, det känns verkligen som att han börjar få förståelse och kan upprepa beteendet utan svårighet. Dags att börja titta på hur våra mål egentligen låg där och jobba oss vidare. Jag la det lite på hyllan ett tag men nu känner jag mig taggad att komma igång igen.

På kvällen hade vi en väldigt exklusiv föreläsning om anatomi, exteriör och rörelser. Tror vi var runt 15 åhörare från två olika klasser, förstår inte varför fler inte tog chansen att komma och lyssna. Föreläsaren var bra och pratade både ur en rent anatomiskt och en utställningsmässig synvinkel vilket var intressant. Vi fick visa upp våra egna hundar och få de bedömda ur ett "idealhundsperspektiv" och kom väl fram till att jag har en väldigt, väldigt perfekt hund under utveckling i Sid och en med helt andra, både brister och kvaliteter, i Askari. Det är kul att se att de är så otroligt olika trots att de är så nära släkt. Mina fina pojkar :)

Sid har varit otroligt lugn och beskedlig hela dagen, det är nästan så jag börjar fundera på om han är sjuk igen. Han tar skolmiljön med största möjliga ro. Så fort jag kopplar av och inte jobbar för att få honom lugn så lägger han sig ner, ibland till och med på sidan, och kopplar av. Idag stod vi ute och tittade på hundars rörelser under föreläsningen, drygt 15 personer och lika många hundar i en klunga och han har bara ögon för mig (och min kompis Li). Visst, han var nyfiken på de andra hundarna men inte mycket mer än så. Riktigt, riktigt härligt. 

Vi ska ändå bli ännu duktigare på att göra ingenting och bli ännu mer stabil i skolmiljön. Andra saker vi måste träna mer på framöver är att bara titta på när andra tränar, framförallt när andra tränar skydd, och så stadgan och störningståligheten i fria följet. Framförgåendet är bara att jobba vidare på, det känns bra inför framtiden.

Tänk, jag borstade tänderna och gjorde mig klar för sängen vid halv tio och skulle bara surfa lite innan jag gick och la mig. Vips, så blev klockan halv elva. Hundarna har redan gått och lagt sig, jag ska nog följa deras exempel.

Godnatt!

Efter månader av snö, snö, snö så känns det underbart att kunna skriva att det ligger vår i luften och att snön är på väg bort, lång bort. Jag vet att inte Lina håller med mig, men jag dissar allt som stavas vinteraktiviteter och ser fram emot varmare och ljusare tider. Idag gick jag och Lina promenad med hundarna utan jackor och solen riktigt värmde på huvudet. Underbart! Det finns just nu inte mycket som gör mig så glad som att höra icebugsens broddar klappra mot torr asfalt.

Det skulle vara riktigt bra hundträning i sådana fall. Sån har vi bedrivit idag. Askari är här vilket är jätteroligt, jag blir så glad av den lilla gula hunden.Han har riktigt bra inflytande på Sid också, då det känns som att Sid har mycket lättare för att koppla av inne när Askari också gör det. Eller så är det så att Sid alltid är duktig på att koppla av i Forshaga, men jag har glmöt det efter veckan hemma.

Båda pojkarna fick träna fritt följ, Askari mest uppfräschning eftersom vi inte tränat ihop på länge, han hade en aning framdrift och var lite, liiite het - annars bra. Sid fick träna vänsteromhalter både från hat och under marsch. Det är helt underbart vad hans fria följ har gått framåt på kort tid. Det släppte någon gång i januari, sen har det rullat på framåt för varje träningspass (som tyvärr varit alldels för få). Härligt! Nu när våren börjar komma känns det som att träningen kan komma i gång mer på allvar och med bättre struktur, det gillar vi!

Sid fick ett pass med Rikard också, vilket gick väldigt bra för att va efter ett så långt uppehåll. Första repetitionerna var väl lite svajiga men han kom snabbt in i rätt tanke, och höll kvar den genom hela det resterande passet! Tidigare kan han ha glömt av sig efter betten och det har dröjt en stund innan han kommit in i rätt skall igen, men idag kom han snabbt på rätt spår från början. Det går framåt (eller bakåt beroende på hur man ser det, någon dag ska jag skriva ett inlägg om Sids skyddsträning och berätta vad vi egentligen vill åstadkomma).

Före Sids skyddspass satt han och jag utanför planen och tittade på när Mimmi och Dita körde och jobbade på att bara vara lugna och tysta. Sid var riktigt duktig. När han hetsade upp sig gick vi utom synhåll för skyddsplanen och gick tillbaka när han var tyst och lugn igen. Alltså: håller du tyst och är stilla får du titta på när Dita biter, gapar du och hetsar upp dig får du stå bakom planket och ha tråkigt (jag gillar att ha pedagogiska snack med mina jyckar). Jag hade honom sittandes mellan mina ben och han la sig till och med ner vissa stunder, sånt blir man glad av.

Två andra bra saker den här dagen är att Sid blivit godkänd på hanteringstestet och nu är min officiella undervisningshund :) och så har jag skrivit rent ansökan till ett jobb jag tänker söka, och väldigt, väldigt gärna vill ha. Undrar om min iver kan läsas mellan raderna i ansökan? Undrar om det är bra eller dåligt?

So long!

Det är en fröjd att träna kryp med Askari, han går så jäkla bra. Första passen avklarade. Det är kul när man tränar så här mycket på en sak och verkligen ser framsteg från pass till pass. Jag är hjälpfri nu, står helt rak i ryggen med händerna utmed sidorna. Och han kryper sååå fint! Duktiga mallinutten.

12 pass har det blivit idag, det får väl räknas som godkänt ;) Det går framåt också, vilket väl får räknas som ännu mer okej. Vi kommer inte så mycket framåt utan kryper mest runt på stället. Jag måste försöka få det filmat nån dag för det är riktigt gulligt. Det känns som att det kan bli riktigt bra.

Sid orkade inte riktigt fullt ut alla sina pass idag, märkte att koncentrationsförämågan gick ner mot slutet. Men vi tränar på. Usch vad tråkigt det är med signalkontroll.

Båda hundarna har fått fyra pass var nu när jag kom hem. Fyra gånger två borde bli åtta som gånger max tre minuter inte borde bli mer än en halvtimme. Varför har jag tränat i en timme då? Jag skyller på att hundbyten och godbitsfix m.m tar tid men egentligen vet jag att jag tränat alldeles för långa pass. Bakläxa.

Askari har fått krypa alla fyra passen och ja, det går helt okej. Nu jobbar vi med helt frivilliga kryp. Jag har använt targetstick (fast) för att få in bakbensrörelser från sida till sida och förra veckan körde jag ett par pass med godbitar i handen för att få ner tempot och lite lugnare. Intensiteten blir fortfarande på tok för hög ibland, framförallt mot slutet av ett treminuterspass. Jag måste vara jättenoga med att köra korta kryppass, helst inte mer än en och en halv minut. Jag friar mycket så han får upp och röra på sig. När intensiteten går upp kommer båda bakbenen på samma gång, det blir lite frustrationspip och nys och fnys. Inte alls den attityd man vill ha. För det mesta har han dock krypit riktigt bra, jag har stått på knäna och belönar i normal huvudhöjd (alltså inte nere mellan frambenen som många verkar göra). Jag tycker att en för låg huvudrörelse ger för mycket framvikt och då åker baken upp. Jag klickar och belönar också alla tyngdförflyttningar, d.v.s när han lägger vikten bakåt eller lägger vikten under sig. Försöker tvinga mig själv till att fortsätta tänka precision trots att vi ska tävla om några veckor.

Sid har fått träna utgångsställning, sitt och stå och det går bra. Har inte så mycket mer att säga där mer än att det är skamligt hur kort vi har kommit i lydnadstränandet. Han har fruktansvärt härlig attityd i alla fall och börjar bli en shapingklok hund. Härligt att verkligen se hur hjärnan går på högvarv. Tycker synd om människor som lockar in alla lydnadsbeteenden och aldrig får se det där, när hunden ser alldeles shejpig ut. Sid är också en väldigt, väldigt söt valp. Jag har svårt att tro att världen någonsin skådat något sötare.

Nej, ska väl ta och plugga lite även om det bär emot. Tror provet idag gick helt okej men inte alls så bra som jag förväntat mig.

So long!

I helgen har vi varit på sökkurs med ett gäng från klickerforum för Canisinstruktören Ulrika Norell. Det var jättekul att träna tillsammans med ett helt gäng som andas klickerträning i varje mening, det händer inte att jag får möjlighet till det så ofta. Ulrika var en kanoninstruktör, pedagogisk och väldigt kunnig. Hon upptäckte snabbt vilka styrkor och svagheter hundarna hade, vad vi behövde koncentrera oss på och hur vi skulle gå vidare efter kursen.

Vi hade ett riktigt bra upplägg då vi började lördagen med ett kort pass med varje hund för att Ulrika skulle få möjlighet att bilda sig en uppfattning och direkt se vad hundarna behövde jobba med. Sen körde vi ett pass till på eftermiddagen och på söndagen varsitt långt pass. Jag tycker det var alldeles lagom mycket träning för hundarna. Jag hade ju båda mallepojkarna med mig och hade gärna kört dubbelt så mycket då, men jag tycker jag fick ut mycket av kursen för de båda två.

Askari fick på lördagen börja med ett kort pass där tanken var träff (d.v.s. figurant) på båda sidor i starten, tomt, tomt och så träff igen. Markeringar, påvis och transporter. Nu ville det sig väl inte riktigt som planerat. Första figgen är jag jättenöjd med! Fint framslag, bra sug ut på påviset och en härlig attityd ute hos figuranten. Sen vimsade det lite på andra skicket, och han fick ett tomslag på den sidan (hittade inget) och ett på andra isdan. Han drack vatten i en äcklig bäck men hittade tillslut sin figurant (som han väldigt vänligt spydde upp allt bäckvatten på). Skicket på nästa sida blev också väldigt vimsigt och han gick inte ut ordentligt utan stannade och tittade på mig. Sen upptäckte han den rullande figuranten på andra sidan och stack och gjorde en klockren markering på henne. Där avslutade vi och kom tydligt fram till att det var söksystemet vi behövde fokusera på. Inte ta rutan på egen hand utan lite mer ordning och reda. Sant, sant.

På söndagen körde vi alltså systemövningar med flying. Vi började med helt öppna figuranter och gjorde de efterhand mer och mer dolda. Han fick gå en hel del skick på båda sidorna men hade bra attityd hela banan igenom. Bestämde mig nu för att helt skippa handtecknet och bara låta honom gå på min kroppsriktning. Om han kom förbi mig och sneddade ut på andra sidan tog jag in honom och satte honom på andra sidan igen, och så fick han flya därifrån. Det gick riktigt bra, slagen blev betydligt finare än de varit dagen innan och han kändes mycket mer sammanhållen mellan kropp och hjärna (annars blir det lätt mycket ben och lite hjärna, eller en kapplöpning mellan frambenen och bakbenen).

Sid fick eftermiddagspasset på lördagen och vi jobbade på att springa frivilligt mellan två figuranter. Han är riktigt duktig på det och är snabbt över på andra sidan när figuranten blir passiv. Vi började med att låta honom mingla runt i gruppen lite och ta kontakt själv innan vi gick ut i rutan. Han blev bästis med alla deltagare på kursen och tyckte det var en toppenbra aktivitet att få springa runt och klättra på folk för att få godbitar. Jag blir alldeles lycklig, min blyga lilla pojk kastar sig över människor! Vi bra tips av Ulrika och hon bekräftade det jag redan gör med honom. Det känns bra att man är på rätt spår. Nu ska jag bara träna alla människor i vår omgivning till att göra som jag säger så ska nog det här bli bra. Hade jag varit duktigare på det från början hade vi nog kommit ännu längre än vad vi gjort, men det ska bli ändring på det nu. Inga främlingar ska få tränga sig på och inte en enda stel hand ska få sträckas fram mot Sid. Nu är det avslappnad hippiefeeling runt omkring oss som gäller, gärna lite pårökt känsla så personerna inte ens upptäcker honom. Hm, undrar hur jag ska lösa det här...

Några tips vi tar med oss är:

Askari:

• Låta honom vara kvar längre hos figuranterna och inte stressa tillbaka honom på stigen. Belöna ordentligt!
• Växla mellan kamp och godbitar i belöningen så han inte blir galen och tappar huvudet i leken. En stunds lek, tack, godbit, lek igen, tack, godbit, lek igen o.s.v Hjälper honom att behålla rätt modus och koncentration även under belöningarna.
• Jobba in min kroppsriktning som riktningssignal. Dit tuttarna pekar, dit ska han (jag kanske måste stoppa upp behån lite så det blir tydligare för honom).
• Låta figgarna belöna honom framåt i rutan, alltså röra sig framåt medan de belönar. Hjälp för framslagstanke.
• Ropa in honom men gå tillsammans över startlinjen i början för att få lite ordning och reda och inte flams från början.
• Variera mellan lösa och kopplade påvis för att behålla suget ut till figuranten på påvisen.
• Jobba in transporter separat med belöning hos figge på andra sidan. 
• Fånga upp honom med handtarget på stigen om han blir för "yvig" när han passerar mig på väg ut på andra sidan.
• Andas själv!

Sid:

• Låta honom vara med och mingla på sina egna villkor vid fika- och lunchpauser.
• Låta honom tigga godis och uppmärksamhet från människor.
• Få människor han möter att strunta i honom och slappna av i hans närvaro.
• Fortsätta låta honom göra handtarget på nya människor och belöna hos mig (dutt hos främling, jag klickar och belönar).
• När man ska klappa på honom, klappa ordentligt!
• Klicka och belöna för att han kommer fram till figuranten och klicka några gånger under tiden han är kvar för att förstärka att det är bra att han är kvar.
• Gärna låta figuranten lägga sig ner och låta honom klättra lite på dem.

Jag har inte den blekaste om någon tog kort, jag gjorde det inte för jag strular med utbetalningsservicen från försäkringsbolaget så jag har fortfarande ingen kamera. Det påminner mig om att jag ska ta och ringa dem...

Tack alla klickerforumfolk för en jättetrevlig och lärorik helg! Det får vi göra om, med eller utan instruktör!

(Förresten tyckte Ulrika att vi skulle anmäla oss till den 15:e. Går det dåligt där så vet vi ju vad som behövs jobbas på till nästa säsong. Hörde dessutom rykten om att Åsa var ledig och syster skulle försöka byta bort sitt jobbpass, vi kanske blir ett gäng alltså!).

Nu har vi precis avslutat två dagars lydnadsträning med Heidi Billkvam och jag pustar ut efter lunchen och laddar för eftermiddagens orienteringsutmaning. Det är full rulle just nu.

Heididagarna har gett väldigt mycket tankar. För det första måste jag fortsätta imponeras av vilket härligt folk dessa norrmän är! Så lättsamma och trevliga, väldigt okomplicerade människor. Jag som inte riktigt är så förtjust i att träna för instruktör eftersom jag får sån jäkla prestationsångest kunde koppla av och det är bra betyg!

Heidi jobbar ju inte hundra procent klickerskt utan med en hel del hjälper och stöttning, men ändå med en baktanke om att hundarna ska vara aktiva och när de är aktiva så blir jag som förare aktiv, vilket ju är klickerskt om något. Hon lägger in mycket galskap i belöningar vilket alla som känner mig vet att jag gillar. Hon la också in väldigt mycket galskap i inlärningen vilket jag däremot inte vet om jag kan ta till mig rakt av. T.ex så valde hon gärna att belöna halvdåliga repetioner för att ge hunden en bra attityd till nästa repetion, något som är nästintill fysiskt omöjligt för mig att göra.

Vi jobbade med fria följet första passet. Jag ville ha honom tajtare i vändningarna eftersom han har en förmåga att svaja ut ju längre vi sträcker tiden. Där var Heidis första tips att bara våga låta det bli fel. Kör lnåga sträckor inemellan och låt honom svaja ut, men belöna igen när han kommer tillbaka. Tidigare har jag ju brutit och gjort om från början men det har alltså resluterat i att jag blivit aktiv när han blivit passiv (svajat ut). Hon tyckte hellre jag skulle gå vidare och bli aktiv när han återigen valde att bli aktiv (kom tillbaka tätt intill). Jag gillade det resonemanget och tror det kommer fungera bra på guling. Han har ju en förmåga att se alla aktiviteter hos mig som belöningar, lättbelönad som han är.

Sen jobbade vi med vändningarna och framförallt heltomvändningarna där problemet var som värst. Precis som jag hört tidigare (det är ett genomgående problem på mina hundar) så genomför jag vändningen för snabbt. Med ett lugnare tempo, långsammare fotförflyttning och bättre förberedelser så fick vi snabbt ordning på dem. Positionen i övrigt tyckte hon var tiamässig och den kändes verkligen ruskigt bra. 

Andra passe jobbade vi med apporteringen som genomsyrats av slarv i upptag, ingång och avslut. Självklart genomförde han en perfekt apportering när vi skulle visa upp det hela och jag fick stå med lång näsa och försöka förklara att den faktiskt egentligen är ganska dålig. Här löste vi det på ett helt annat sätt mot vad jag hade gjort. Jag har haft en tanke om att dela upp momentet, belöna upptagen med släpp på klick och direkt i belöning hos mig samt jobbat mer på håll-fast-ingång-håll-fast-ingång parallellt. Mer lugn och ro helt enkelt. Heidi tyckte mer galskap! Jag fick vända och springa när Askari var påväg ut till apporten. då såg Askari ut som ett stort frågetecken. "Hallå? Var ska du? Jag tänkte hämta apporten men har du något annat förslag därborta så tar vi väl det då!" Jag blev passiv och väntade på att han skulle börja tänka på apporten igen och fortsatte då springa från honom. Han hade nu inte tid att hålla på och lsarva vid upptaget utan grep och vände direkt mot mig. Jag såg ju inte upptaget själv men jag får lita på mina klasskamrater. Blir det för mycket galskap skulle vi tona ner det igen och gå tillbaka till min ursprungstanke för vi fick ju väldigt mycket mer tugg med det här tillvägagångssättet. Vi får ta en apportering senare ikväll och se vad som sker. 

Gjorde också apporteringar där jag medan han sprang ut till apporten backade undan så han fick springa längre på tillbakavägen. Bra tempo in, ut och på upptaget men tugget kvarstod och slarvet vid avslutet likaså.Men vi får se var det leder.

Sen gjorde jag misstaget och bad att få träna fjärr när varken jag eller Askari hade särskilt mycket koncentration eller ork kvar. Det är en dum undanflykt men det blev verkligen dålig träning. Askari såg mest ut som ett frågetecken och gjorde sega, oengagerade skiften. Heidi trodde absolut att det var det omvända lockandets fel medan jag inte riktigt kan se någon skillnad mellan omvänt lockande och hennes "bra, bra, sitt, stilla, sitt, bra". Alltså, en skillnad ser jag ju men inte riktigt att det ena skulle vara mer hjälp än det andra. vårt huvudsakliga problem i fjärren är ju att han gör allt på en gång, inte att han är låst i marken.

IPO-Anna tyckte han såg tryckt ut och föreslog att jag skulle dra upp honom mer i drift när jag tränade skiften och gärna låta honom skälla på en leksak eller på mig innan jag tränade. Hon skulle visa det lite närmare, men hon påstod att med mer drift skulle låsningarna lossna och hon trodde det kunde vara bra för hans lilla hjärna. Frågan är, vill man ha drift i fjärren? Är fjärren verkligen rätt moment att ha hög förväntan, enorm intensitet och en förstärkningshistoria med skall inblandat? Och är mer galskap verkligen receptet när vårat egentliga problem inte riktigt yttrade sig idag?

Nej, för trots att malinutten var måttligt trött idag så ser jag ögonen snurra och hjärnsubstansånga pysa ut genom öronen när man skäller igång honom. Och nog för att jag vil l ha attityd, men inte sån attityd. Jag vill inte att helheten ska lida för detaljerna men inte heller tvärtom. Jag är detaljmänniska och precisionsmänniska in i minsta detalj vilket återspeglas i allt jag gör och nej, jag tänker nog inte ändra på det. För visst kan det va roligt att ha en hund som gör en riktigt tassig och "på tårna"-fjärr men som fortfarande håller sig på ungefär samma ställe, ser jäkligt rolig ut och får 8,5. Men neeej, jag vill ha en hund som är lugn och fokuserad med spetsade öron som utför skiftena med lugn, ro och koncentration med bakbenen blickstilla. För mig är det där utmaningen ligger, för jag vet att mina hundar har kul på träningsplan. För mig finns det ingen utmaning i att få en malle (eller hund överhuvudtaget) att hetsa sig igenom ett lydnadsprogram. Man kan säkert komma till SM och lydnadschampionat med en hund som gör det också, men utmaningen för mig ligger i att få en hund som kan göra både klockrena inkallningar, apporteringar och framåtsändanden i full fart och klockrena fjärrdirigeringar, vittringsapporteringar och dumrutor med lugn och fokus.

Jag tycker det är otroligt roligt att träna detaljer, finslipa på såna där små grejor som gör det lilla extra. Och det ger mig en otrolig kick att se de där detaljerna komma fram och lägga extra krydda till våra utföranden på tävling. Precis som jag älskar att photoshopa, skriva eller koda och få en kick när jag ser resultatet i en helhet, eller att plugga stenhårt och se resultatet efter uppgifter och skrivningar. Jag är en detaljmänniska helt enkelt och det är nog ingenting jag kommer kunna ändra på. Lydnad för mig är fortfarande de fem P:na som jag och Stoffe skrattade åt när vi kom på den där lydnadsträningen för så länge sen. Passion, position, precision, prestation, perfektion. Utan att tumma på helheten så klart. Och utan att det inte längre är roligt för både hund och förare.  Det är mitt sätt och det kommer jag inte släppa på förrän jag som sagt märker att det går ut över helheten och det roliga i träningssituationen.

Det jag vet att jag behöver bli bättre på är att verkligen sträva mot ordentliga framsteg som ska vara så tydliga att de syns. Jag har en väldigt stor förmåga att bara träna, träna, träna och få alldeles för mycket kvantitet istället för kvalitet. Det kan aldrig skada att påminna sig om dessa:

Går det inte framåt på tre pass - byt strategi.

Går det bakåt i två pass - byt strategi.

Det tvingar mig att utvärdera mina pass och verkligen tänka igenom varför och hur jag tränar. Vad gav det här passet och vad ska jag göra nästa gång för att det ska gå ännu bättre? Och kanske framförallt: kommer det ge någonting att sticka ut och träna nu? Vad behöver jag träna egentligen?

Nej, nu är det dags för orientering.