Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Julkalendern 2011

Av Carro - 15 december 2011 18:44

När Sid var valp, bara några månader gammal, skulle vi åka buss (det är mycket bajs och bussar i den här julkalendern). En något överförfriskad man blev väldigt upprörd när vi klev på bussen och han klampade fram till oss och gormade med bullrig, bestämd stämma:


"Har du en RÄV på bussen?!"


Oh no, deja vu


"Näää, det är en hund", säger jag med en mild "lilla gubben"-ton i rösten.


"Får man ha RÄVAR på bussen?!"


"Det är en hund". 


Jag levererar ett vänligt leende lite på sned.


"FÅR MAN HA RÄVAR I KOPPEL?!"


"MEN, det är en hund".


Något irriterad nu. Det är ingenting mot vad mannen är.


"HAR DU FÅNGAT DEN I SKOGEN?!?!"


Varför hittar alla envisa, halvblinda människor mig och mina hundar när vi åker buss??

Av Carro - 14 december 2011 21:43

Det händer mycket skumt i Forshaga. Den här historien utspelade sig när jag och ett gäng vänner stod och väntade på bussen. Antagligen var vi på väg till Karlstad för vidare färd hemåt, var i landet det nu var. Jag hade båda mallepojkarna med mig, Sid och Askari.

En kvinna kommer gående med hukande, stel gång och ögonen spända på Sid. När hon är precis bredvid oss märker jag hur Sid stelnar i hela kroppen. Hon fortsätter stirra och börjar prata med mig. Föreställ er kraftig finsk brytning på kvinnans meningar i nedanstående dialog, för att liksom förstärka intrycket av total galskap (inget ont om finnar, just for the story).

”Vad är det för ras på de där?”
Kvinnan spänner ögonen i Sid och lutar sig lite längre fram. Jag har fullt sjå att hålla kontroll på båda hundarna, all min packning och allt folk runtomkring mig. Jag ville bara få slut på samtalet.
”Belgiska vallhundar, och de tycker inte om människor”, sa jag med eftertryck. Jag kanske till och med sa ”de är aggressiva mot folk” eller ”de är rädda för främlingar” eller något annat lite mer drastiskt, övertydligt och avståndstagande.
”Ååååh!” utropar kvinnan förtjust och glor ännu mer gillande på Sid. ”Jag har amstaff jag, som jag gärna vill para!”

Jag tror, tack och lov, att bussen kom precis i samband med detta. Men vad säger man? Världsklass?

Av Carro - 13 december 2011 16:01

Tyvärr får ni stå ut med en till bajsstory, en klassisk sådan. Den är helt färsk, rykande het skulle man kunna säga.

 Kaj och jag har åkt buss och tunnelbana in till Stockholm för att gå på ett möte. Kaj ska prova ut konstgräs till våran inomhusträningshall och att ta bilen in till stan mitt på eftermiddagen var otänkbart. 

Kaj har alltså åkt buss och tunnelbana för första gången och det har blivit miljöträning big time idag. Vi började med en promenad i Hallonbergen efter jobbet där Kaj rastade sig. Sen åkte vi till Arninge och handlade mat och vidare till Gillinge för att parkera bilen och där rastade han sig igen. 

Resan gick bra så när som på att jag inte hittade någon hundtillåten vagn på tunnelbanan utan hoppade mellan hundförbudsvagnar de första stationerna innan jag gav upp och gömde mig i ett hörn precis under hundförbudskylten resten av resan. 

Vi kom fram till stan i väldigt god tid och jag gick en sväng för att rasta Kaj ännu en gång, vilket var välbehövligt. Vi travade runt på öde bakgator och njöt av lugnet (när jag har hund i släptåg hatar jag Stockholmsrusningen).

 Så, när vi kom ut på Vasagatan igen och stod på övergångsstället så fick Kaj för sig att han var bajsnödig - IGEN. Mitt på övergångsstället satte han sig och han tog god tid på sig. 

Då upptäckte jag att alla bajspåsar jag plockat på mig tagit slut efter alla diverse rastningsrundor. Där stod jag alltså vid ett övergångsställe, i rusningstrafik med min övernödiga valp och jag hade ingenting att plocka upp det med. 

Det var bara att böja ner huvudet och ta raska kliv därifrån och vara tacksam över rusningstrafiken eftersom den ständiga strömmen av människor innebär att det förhoppningsvis inte var så många som kunde koppla ihop de små korvarna med just mig och min hund.

Av Carro - 12 december 2011 15:47

Följande händelse får mig fortfarande att rynka på näsan och är bland det vidrigaste jag varit med om i äckelväg. Det var jag och Sofie som skulle gå en promenad längs med älven i Forshaga med våra hundar. Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till skolan då och den här situationen är nog den enda då jag någonsin tänkt onda tankar om den hunden.


Genom Forshaga rinner det en älv och på ett ställe fanns det en fin promenadväg som man kunde gå längs med älven, som sen gick över en bro och man kunde följa älven på andra sidan tillbaka, ta en annan bro och så var man hemma igen. Den rundan tar väl sin dryga timme ungegär, och den rundan skulle jag och Sofie gå den här eftermiddagen. 


Hundarna rejsade, badade och mådde gott medan jag och Sofie gick och pratade på om allt och ingenting. Det var en riktigt härlig eftermiddag, vi var av någon anledning lediga till skillnad från alla andra i klassen och vi njöt i fulla drag av detta. Ingenting kunde förstöra den här dagen, trodde jag. Det skulle jag snart märka att någonting kunde.


Någonting denna lilla söta, väna schäferpärla gjorde kunde vända den här underbara älvpromenaden till ett rent (eller snarare skitigt) helvete. Från att ha varit en lugn, avslappnad promenad till en stressfylld ångestladdad sådan. I ett enda andetag vände det.


Schäferpärlan tyckte om att bära saker, hämta saker och lämna av saker. Hon kom mest med skräp som folk hade slängt, som petflaskor, tomma cigarettpaket, godispapper och liknande. Ibland dök hon upp med en och annan handske eller halsduk. Alltid tackade man för det och hon lämnade av det och bad om en godbit som tack. Det fick hon såklart alltid, gulligt och oskyldigt som det var med en egen liten skräprensare. Oftast kunde hon släppa det på marken så man slapp ta i eländet men var det något extra fint, som en tygbit eller plastsked, så fick man sträcka fram handen och låta henne lämna av där.


Likaså denna promenad hade hon lämnat av nån klubbpinne och diverse tomma tablettaskar. Hon fick en speciell trav och en egenartad lutning på huvudet när hon kom bärande på någonting. Den här gången kom hon mot mig precis så och jag sa "loss". Nebbie släppte inte. Jag sträckte fram handen och sa "loss", men Nebbie släppte inte. Det här hör inte till vanligheterna och jag började bli orolig för vad det var hon hade fått tag på. Allså bände jag upp käkarna och stoppade in handen i munnen på henne.


Än idag går det äckelkänslor och illamående ilningar genom hela kroppen när jag tänker tillbaka på det. För Nebbie hade hela munnen full med bajs. Jag är inte särskilt känslig, jag har jobbat på hunddagis, haft innekatt och mockat otaliga hästboxar i mitt liv. Men det här, var människobajs. 


Jag försökte tvätta händerna i älven. Jag skrubbade de med sand, med grus, med gräs, med alger. Ingenting hjälpte. De stank. Nebbie stank. Min händer stank. Allting stank. Och jag var tvungen att gå hela resten av promenaden hela vägen hem. Sofie fick hjälpa mig hem och sätta på vattenkranen, för jag kunde inte ta i någonting med de stinkande händerna. Stackars, stackars Sofie som fick stå ut med stanken hela promenaden och stackars Nebbie som blev av med det finaste fynd hon någonsin hittat. Eller nä, inte stackars Nebbie förresten. Men stackars mig. Och stackars er som nu fått läsa ännu en bajshistoria, jag tror inte att det blir några fler men jag kan inte lova någonting.

Av Carro - 11 december 2011 20:24

Det var första gången jag skulle spåra asfaltsspår med Sid och vi var på parkeringen vid Väddö kyrka. Halvvägs genom spåret kommer det en bil som saktar ner farten och stannar precis framför oss. Föraren i bilen vevar ner rutan och ropar:


"DET DÄR SER INTE BRA UT ALLS!"


Vad 17, tänkte jag. Det är ju första gången han gör det här, SÅ illa är det väl inte.


"DET SER UT SOM OM HUNDEN ÄR UTE OCH GÅR MED DIG!"


Jaha, på så sätt, tänkte jag. Då såg det nog ganska bra ut ändå.


Av Carro - 10 december 2011 21:47

Min blandis Ebba hatade att få tempen tagen men vi tränade detta en del och betingade pipandet när termometern var klar med belöning och gjorde det hela till en stadgeövning. 

Så skulle jag köpa en ny termometer och beger mig till apoteket. Hittade tre olika rumptermometrar och frågar apotekspersonalen om någon av de piper när de är klara. Apotekarn berättade att nån lyste och nån blinkade men de hade ingen som lät. Följande samtal utspelade sig:

Jag: Okej, fast jag måste ha någon som låter.
Apotekarn: Jaha, vadåra? Det är ingen skillnad på tillförlitlighet.
Jag: Nej, det tror jag inte heller. Men jag håller på att lära min hund att ta tempen och då vill jag ha en som piper så hon vet när det är klart.
Apotekarn: Oj, vad duktig hon är! 
Jag: Ja, hon börjar bli riktigt duktig nu.

Jag lämnar apoteket och funderar på varför apotekarn låtit så imponerad över en hund som man kunde ta tempen på, tills jag insåg hur jag hade formulerat mig och vilken bild hon måste fått i huvudet...

Av Carro - 9 december 2011 18:51

Jag hade Fia med mig till jobbet och som vanligt så charmade hon alla med sin skeva uppenbarelse. 


"Åh, vad är det här för ras?" undrar en manlig kollega som Fia smörat in sig hos.

"En finsk lapphund", svarar jag varpå kollegan, fullkomligt likblek och livrädd (hur nu det går ihop), kastar sig baklänges typ flera meter.

"VA! EN FINSK KAMPHUND!"

Av Carro - 8 december 2011 18:04

Jag var på klubben och tränade med Sid. Vi höll på att träna uthållighet i fria följet eller tävlingsträning eller något liknande tidskrävande och jag hade lagt hans leksak på andra sidan planen som en externbelöning.


På mitt "varsågod" såg alltså min inre bild ut som så att han skulle springa till sin leksak, hämta den, springa ett par varv runt planen och sen komma till mig och kampa lite. 


På mitt "varsågod" tvärvänder Sid, men han drar inte till leksaken utan springer målmedvetet rakt mot hopphindret som stod mitt på planen. Ni vet, ett sånt där brukshinder med plankor staplade i en stålställning. Det var plankor staplade till ungefär hälften. Sid springer dit och börjar försöka baxa upp den översta plankan upp ur hopphindret. Han håller i plankan med tänderna, krafsar med tassarna, vrider och bänder runt på kroppen, rycker, sliter, drar och kämpar som en galning under frustrerat gnällande. En bra stund kämpar han med denna planka, innan han tillslut lyckas få loss den ur stålställningen och drar på hundra ärevarv runt planen med plankan i munnen. 


Det var vad han hade gått och spanat in under träningspasset...


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards