Wiraspelen är en teaterföreställning som sätts upp i Wira Bruk varje år. Föreställningen handlar om de som bodde i Wira Bruk under 1700-talet.

Det är smederna som smidde värjor till kungens soldater för att få pengar och ära och smidde liar för att få mat på bordet. Det är deras fruar som lever ett allt annat än lätt liv där de försöker hålla ordning på både barn, hus, hem och sina odrägliga karlar som fortfarande lever i villfarelsen att det är de som på något sätt har kontroll över familjen och världen omkring dem.

Det är ungmöer och smedshalvor i jakt på den stora kärleken, gesällen och den ljuva drömmen om vuxenlivet. Det är barnen som obekymrat och ur sitt alldeles egna perspektiv betraktar världen, som för dem ännu inte är så mycket mer än den trygga ängen i Wira Bruk.

Det är den döve som utstött ur den allmänna gemenskapen tolkar det som händer ur sin egen tystnad, och som på sitt eget speciella sätt visar att det alltid finns flera sidor av samma sak.

Det är fyllegubben med sin fru och barn som visar på att livet kunde varit så mycket värre, men ändå inte utan glädjestunder.

Det är soldater som kommer från en plats långt bort ifrån Wira och skapar oro och uppståndelse i den lilla byn. Men inte utan att samtidigt väcka nyfikenhet och uppstudsighet.

Det är brukspatron som, inte helt olikt dagens stora ledare, ser sig själv som oumbärlig härskare och glömmer bort Folket i sin törst efter makt.

Det är dundrande hovar från ett tiotal hästar. Från bondfolkets raggiga ponnyer till soldaternas muskulösa kraftpaket och till överhetens smäckra springare. Det är 32-åriga Sorro som, liksom så många andra, viger sitt liv åt Wiraspelen varje sommar och har så gjort i ett tjugotal år.

Det är grisar, det är höns, det är får, det är tjurar med mer eller mindre avsedda entréer och det är getterna Bambi och Billy vars främsta uppgift är att stå vid insläppet och besvära om "Bill-geten".

Det är den vackraste av musik och sång som berättar historien på minst lika målande sätt som aktörerna, som blir förälskade, som hatar, som sörjer, som dansar och som lever sina liv till musiken.  

Det är ett triangeldrama mellan den vackra dottern, den alldaglige smedssonen och den mystiske främlingen. Det är två bröllop och minst en begravning. Det är vardag och fest, slagsmål, utmaningar och den typ av psykiska krig vi idag bara ser på Facebook.

Det är politik och dramatik, humor och kärlek, hat och sorg men framförallt gränslös glädje. Två vägar som möts på en äng i sommarkvällen med forsens brusande i bakgrunden.

Det är sommar, det är 1700-tal och det är en stämning som får det att rysa i hela kroppen och inte lämna någon oberörd.

Allt detta i en 2,5 timmar lång föreställning som vi ger varje dag mellan den 2 och 10 juli (utom den 4:e) på plats i Wira Bruk, mellan Åkersberga och Norrtälje. Klockan 18.00 på helger och 19.00 på vardagar. Kom dit och upplev det som förtrollar mig varje sommar! All information om biljetter finns på www.wiraspelen.se

Kan du, efter det, inte heller få nog finns det alltid plats för fler på eller bakom scenen. Där fortsätter spelet dygnet runt med triangeldramor, gemenskap, vardag, fest, musik, sång, dans och gränslös glädje. Och hästar, hästar, hästar!                  

Jag blir lite orolig i kroppen av alla dessa väderomslag. För en vecka sen snöade det och nu känns det som att sommaren är här. Det känns en aning ostabilt. Jag är inget big fan av varken värme eller kyla så en period av lagom hade varit trevligt.

Nåväl, jag gläds massor åt ljusa morgnar och kvällar, grönska, torra vägar och isfria sjöar. Gläds mindre åt alla kryp. Hundarna fick fästinghalsband tidigt i år så det är peppar, peppar bara ett fåtal fästingar vi tvingats plocka än så länge. Det har heller ännu inte regnat så mycket så grodorna har hållit sig borta. Orm har vi däremot sett en del och en kompis hund var nära att stryka med av huggormsbett för ett par veckor sedan. Vi har massor av huggorm på jobbet och hundarna är så nyfikna på de ringlande äcklena. Den hunden jag jobbar med i karantän blev biten i näsan av en som stack fram ur gruset i hundgården, så nu är hon i total vila. 

Min största skräck är dock ändå, något obefogat eftersom den verkar extremt ovanlig, styngflugan som det skrivits så mycket om på senaste tiden. Det låter ju som ett skämt med en fluga som ser ut som en humla och misstar människoögon för älgnäsborrar och sprutar in larver som krokar sig fast i ögonen på en för att växa till sig. Getingen verkar väldigt harmlös i jämförelse.

Det bästa med att sommaren närmar sig är ändå att med sommaren kommer Wiraspelen. Det blir mitt 13:e år i år. Vi hade första mötet i söndags och det är så underbart att träffa alla igen. Vi började med en uppladdning med grill hemma hos mig i lördags kväll och hade, som alltid, otroligt roligt. Man kan inte annat än bli obeskrivligt lycklig av dessa underbara människor.

Det är något speciellt med Wiraspelen som inte riktigt går att förklara för den som aldrig varit med. Vissa kallar det sektkänsla, jag skulle kalla det drog. Jag går runt i ett lyckorus i tre veckor och kan knappt tänka på något annat. Familjen har gett upp för länge sen och insett att det inte är någon mening att försöka få mig att koncentrera mig på något annat under dessa veckor. När spelen sen är över hamnar man i någon sorts dvala en period, sen får man små kickar under året när man tittar på bilder, träffas på kräftskiva och åker på kryssningar som håller beroendet i schack (det vill säga motverkar abstinens) tills maj året därpå då vi drar igång med första mötet igen.

Hemma bygger vi hundgård för fullt och letar nu mer material till minsta möjliga pris. Vi ska bygga ett hägn bakom själva hundgården och behöver ungefär 100 m 2 m högt flätverksnät, industristaket eller liknande. Vet du något till salu så hör av dig!

Kom på att alla som läser min blogg inte vet vad Wiraspelen är, något det genast bör bli ändring på. Men det förtjänar ett eget inlägg, håll till godo! -