I fredags flyttade det äntligen in en schäfer i familjen igen, som jag har längtat!

Det är en hund från mitt jobb på Försvarsmaktens hundtjänstenhet, en unghund som kom tillbaka från sin fodervärd på tok för tidigt. Normalt är att de bor hos fodervärden tills de är runt 1,5 år då de testas på FHTE för att sedan gå vidare till dressyr, placeras ut eller gå tillbaka till fodervärden beroende på hur testen gick.

Farina, som hon heter, kom dock tillbaka alldeles för tidigt och var bara åtta-nio månader då fodervärden av någon anledning lämnade tillbaka henne. Farina trivdes inte i hundgården och var ganska stressad, tills man tog ut henne då hon var följsam och lyhörd och försökte ta ner månen för en godbit. Jag fattade tycke för henne direkt men det hade bestämts att hon inte skulle placeras ut till någon ny fodervärd eftersom risken fanns att hon fick vandra runt en massa hem. Efter att ha sett att hon och jag funkade så bra ihop så fick jag frågan om jag ville ta hem henne och jag behövde inte särskilt mycket betänketid.

Nu ska hon bo här tills det är dags för henne att testas, vilket är efter sommaren någon gång. Vad som händer med hennes framtid återstår att se, chansen är stor att hon hamnar i utbildning till sökhund efter narkotika eller vapen/ammunition.

Tills dess ska jag få rå om henne och passa på att suga i mig lite erfarenheter från hennes typ av hund. Hon är en åttaveckorsvalp i en tiomånaderskropp som springer, leker och bufflar sig fram i livet, hälsar med hela kroppen på en gång och pussas med både tunga och tänder. Hon har jättesvårt att koppla av och göra ingenting och reagerar väldigt starkt på minsta lilla retning. Det blir en utmaning med passivitetsträning och vardagslydnad, komma tillbaka med grejer och dela med sig av dem och självkontroll, självkontroll, självkontroll. 

Sid hälsar att hon är skitsnygg och luktar jättegott och Fia hälsar att hon är en kärring som inte låter Fia hänga i hennes nackskinn eller snappa tänder efter henne. De har verkligen anammat attityden med en stora-/lillasyster! Sid på sitt tonårshormonsstinna vis och Fia på sitt barnsliga "jag-är-odödlig"-vis.

Nu ligger för övrigt grå vid mina fötter och drog precis en djup suck. Hon blir lugnare och lugnare för varje dag som går, men hon behöver mycket hjälp för att komma dit.