Som tur är har jag en hel del av den varan på jobbet. Världens bästa kollegor, skulle man också kunna kalla dem. Det kan inte bli så mycket bättre.

Fick ett kanontips från Fanny om att jobba med hakan-i-backen (startposition för krypet) och hakan-på-tassen (platsliggning) som motsatsförhållanden och skilja mellan beteendena i samma pass på kommando, liknande som man gör med fjärrdirigering. Kommandot på hakan-i-backen har vi bara använt nåt pass så det har känts alldeles för tidigt att börja med det redan, men däremot hakan-på-tassen och ligg kändes helt klart redo att börja utmana honom med.

Jag började med några haka för sig innan jag gav liggkommando från stående till att börja med. Att skilja på beteendena från stående är inte alls lika svårt. Ganska snart gick jag vidare till att jobba med honom redan liggandes och att han skulle lägga ner huvudet på "haka" och ta upp huvudet på "ligg", samt resa sig och lägga sig igen om jag sa ligg när han redan låg med huvudet uppe.

De första repetitionerna med ligg från hakan fick jag belöna minsta lilla uppåttanke (det vill säga att han höjde huvudet minsta lilla, i stort sett bara sträckte på nacken utan att röra hakan) och belöningsplaca uppåt. Det räckte med ett par repetitioner innan han hajade att "ligg" innebar upp med huvudet. Helst hade jag velat att han rest sig även i den här situationen och lagt sig ner helt och hållet från stående eller åtminstone från hukande position. 

Svårast är att ta upp huvudet efter flera repetitioner haka efter varandra. Positivt med dagens pass är helt klart att inte en enda gång valde han att prova hakan-i-backen istället för på tassen! Det är första passet någonsin som det inte händer, vilket känns som ett litet, litet genombrott. Jag fick ny lust att jobba mig igenom det här efter lovorden på kursen där de tyckte det såg riktigt fint ut. Han kan bjuda på långa stunder med stadga utan störningar och idag kändes det verkligen som att han ansträngde sig för att välja rätt. En härlig känsla!

Något annat vi började med idag var sitt på target, efter inspiration från syster till hopp-sitt-hopp. Började med att belöna några frivilliga sitt och la därefter på ett vanligt plastlock som target. Alldeles för svårt och jag fick inte många rätt, däremot en hel del frysmarkeringar. Helvete också, på ren svenska, men jag försökte bara släcka ut dem genom att vänta tills han slutade frysa och la en tass på istället. Sitt-tanken var jättesvår att få fram eftersom han sätter sig bakåt, så antingen blev det ett bra targettramp men han förlorade kontakten med targeten när han satte sig eller så blev det ett sämre targettramp men ett bättre sättande.

Nästa pass valde jag en större target, så han skulle kunna trampa OCH sätta sig bakåt utan att lämna targeten. Nu gick det mycket bättre och jag fick massor av fina sättanden att belöna. Har haft targeten mellan mig och honom i det här läget just för att få mycket bra att belöna men ska låta honom gå rakt mot den före sitten så det blir en "snurrsitt". Kom inte och säg att jag krånglar till det, ni ska veta hur mycket jag tragglat för att få till det här på ett quick-fix-sätt. Ganska snabbt ska jag börja sätta kommando på det här så jag kan börja jobba med att bara sätta sig om han fått kommando och annars springa förbi targeten, för att inte mista det fina tempot ut. Mm, det kan nog bli bra det här också.

Vi har en väldigt shapingklok liten valp här hemma också. Fia kan nu bjuda på tre saker: backa, sitt och hoppstå, efter ungefär lika många shejpingpass. Jag får väl erkänna att jag inte kunnat låta bli, men att bara syndat tre gånger på tre veckor tycker jag inte är så farligt ändå. Med Fredrik tränar hon massor med kontaktövnningar nu efter läxa från valpkursen. Han har också lärt henne att gå och lägga sig på en filt, trycka hakan i handen och sitta för att vänta på maten. De är så himla duktiga!

Hundträningsdvala är bland det värsta som finns, men nattjobbet håller på att ta kol på mig. En vecka kvar, som känns som att den går otroligt långsamt. Trots att jag sover hela dagarna blir de jättelånga och när jag väl vaknar har jag ingen energi över till annat än att ladda inför natten. Det är så synd på ett roligt jobb med ett härligt gäng men nu längtar jag efter att få sluta. Malinutten är med mig på nätterna så honom går det ingen större nöd på, det är mer jag som längtar efter mer energi.

Vi har haft en rätt jobbig vecka med lillskruttan också. Hon blev sjuk förra helgen och vi misstänkte kennelhosta. Hon kräktes massa slem men hade varken hosta eller feber så misstanken om att något satt i halsen fanns också. Dagen efter var hon bättre så vi andades ut. Jag åkte till Karlskoga på kurs och Fredrik och Fia vardagade på som vanligt. Dagen därpå blev hon mycket sämre. Febern sköt i höjden och hon reagerade knappt på omgivningen. Låg mest och sov, lyfte man henne så rosslade hon och satte man ner henne så föll hon ihop i en ullig Fia-hög. Fredrik åkte in till Albano och jag satt 35 mil bort och var galet orolig.

Det är otroligt hur fort de blir en naturlig del av ens liv. Jag hade känt henne en vecka och redan kändes det helt omöjligt att tänka tanken på att förlora henne. Det var garanterat ännu värre för Fredrik.

På Albano röntgade de och konstaterade lunginflammation. Eftersom hon inte fick behålla något hon åt eller drack fick hon antibiotika och dropp intravenöst och fick ligga kvar.

Dagen därpå fick Fredrik rapport om att hon mådde lite bättre och vi skulle antagligen få hämta henne dagen därpå. Det var tur att vi åkt in och kommit in i så tidigt stadium.

Jag och Sid kom hem till ett hus utan Fia, till skillnad från sist vi kom hem från Örebro då de träffades för första gången. Dagen därpå fick vi komma och hämta henne och det var en pigg och glad liten ullboll som kastade sig i Fredriks knä. Hon var precis som vanligt, full i bus och röjde runt på golvet i behandlingsrummet samtidigt som hon med stor ihärdighet försökte slita loss ömsom bandaget runt tassen ömsom kopplet runt halsen. Det enda som märktes var att hon rosslade när hon ansträngde sig, något vi skulle vara noga med att undvika den närmsta tiden.

Lunginflammationen hade kommit av mask, vilket alltså kan uppstå hos valpar trots regelrätt avmaskning. Veterinären konstaterade att det inte var kennelhosta eftersom det inte gav den typen av förändring på lungorna. Det var väldigt skönt att höra eftersom vi kunde utesluta att Sid bar på någon smitta. Vi fick åka hem med ordinerad vila, hur lätt det nu är med en 12-veckorsvalp, en hästkur med avmaskning och antibiotika för att hämma inflammationen.

Hon är som sagt pigg och full i bus och att hålla henne i vila är inte det lättaste. Vi gör vårt bästa och försöker se till att inte blir så mycket röj mellan henne och Sid, vilket är väldigt lätt hänt. Rosslandet går upp och ner men enligt veterinären ska det bli bättre och bättre och det är genom hur mycket hon rosslar vi kan få en indikation på åt vilket håll det går. Om tre veckor ska vi tillbaka och röntga om lungorna.

Framöver hoppas jag få till lite privatträning för min syster så hon kan hjälpa oss lite med moment där vi kört fast. Hon är en sån otrolig tillgång till mig i hundtränandet då vi har lite olika tänk och olika erfarenhet vilket gör att vi kan komplettera varandra bra i vår respektive träning. Hopp-sitt-hopp står på agendenan och hon har redan kommit med ett kanontips som jag inte tänkt på överhuvudtaget tidigare. Längtar efter att få prova och hade tänkt ge mig ut idag, men då visar Sid kraftig hälta på morgonpromenaden. Antagligen har han sträckt sig när han röjt omkring på isgatorna. Suck, alltid är det något. Men snart är vi igång igen hoppas jag.

Nu skaj ag göra mig i ordning för att åka med Fredrik och hans galna, ouppfostrade valp på valpkurs.

Att blogga från mobilen gick bra första dagen men andra dagen gick det inte att klicka på länkarna på www.bloggplatsen.se, så jag kunde inte skapa ett inlägg. Andra passet filmades med min telefon, men nu går inte filmklippet att ladda upp på youtube från mobilen så jag kan inte dela det. Riktigt synd, för det var ett himla nyttigt pass.

Vi tävlingstränade fria följet med massa störning. Maria kommenderade mig och jag fokuserade på mitt eget fotarbete. Lite för mycket i bland. Samtidigt som Maria kommenderade rörde hon sig runt oss, ganska nära för det mesta. Fanny filmade och som grädden på moset gick Siv bredvid och kommenterade alla missar från både Sids och min sida. Hur mycket man än vet att man bett någon vara riktigt elak (och ärlig) så känns det att få höra direkt när man själv (eller ens hund) gör fel. Det var en riktigt nyttig övning som jag tyckte vi klarade väldigt bra.

Det som brister i fria följet är detaljer. Positionen har varit jättefin för det allra mesta och ibland har jag till och med känt när han blivit skev och kunnat bryta. Jag tror att skevheten är starkt sammankopplad med stor förväntan på heta belöningar, där jag måste hitta en väldigt fin balans för att hålla galenskapen på en lagom nivå. Fria följet är det moment där jag tycker det är svårast att hitta perfekt aktivitetsnivå.

Andra delar är höger och vänstervändningar, att han hänger med och håller kontakten genom hela vändningen gör den mycket, mycket bättre och det ska jag lägga massa träning på till nästa samling. Han ska hålla kontakten och jag ska flytta fötterna på ett bra sätt.

Nästa pass jobbade vi med framförgåendet som börjar formas till något riktigt bra. Idag hade han återigen svårt med riktningen och gled ut lite till höger, men att fortsätta variera belöningsplaceringen tror Maria kommer hjälpa massor. Att det inte är helt borta är inte konstigt med tanke på vilket stort problem det var bara en dag tidigare.

Fick tips om att variera sättet jag startar upp sträckan på för att få ännu bättre förståelse för riktningen men också ett sätt att jobba vidare med mig själv på längre avstånd. Nu har vi allra mest kört att han bjuder fram från sidan eller vänder upp precis framför men att starta från ståendes en bit framför eller starta direkt efter att ha ätit upp godbiten ska vi börja variera med. Det var svårt! Framförallt att starta ståendes framför, då hade han svårt att hitta riktningen ordentligt. Märkte att han hamnade en aning åt höger då och hittade en linje från min högeraxel istället för rakt framför mig. Dealjfreak som jag är... Men Maria ansåg att det inte var något att pilla med, då man har lite att spela på.

Förutom att variera utgångsläge så ska vi också träna mer på att hitta nya linjer för varje repetition. Dock inte till överdrift, det finns ingen anledning att lära hunden ta ologiska linjer, t.ex diagonala linjer nära varandra för att sedan lägga en rak linje mittemellan eller liknande överkurs. Däremot på olika sidor av planen och i olika riktningar (kort- och långsida).

Jag fick också tipset att kasta belöningen längre och lämpligtvis ha belöningar som rullar i väg en bit. Allra optimalast är ju kulkorven, korv och boll i ett, men i brist på kulkorv använda jag hela köttbullar. Det gav resultat direkt, då Sid fick mycket mer action och attityd i stegen och inte blev lika avvaktande och smygande. Det är ett saktagående, inte ett kryp från stående!

Vi tittade också lite på krypet, aperopå det. Maria tyckte det såg fint ut och att vi hade en bra grund. Han är lite fokuserad på mina händer vilket jag kommer ifrån med att ha godbitar i en skål som jag plockar ifrån istället för att ha i händerna eller fickan. Det ska vi testa. Ganska snabbt måste jag komma upp i stående och få det lika bra där eftersom han fått så bra flyt i kryprörelsen att han kryper in i mig när jag sitter på huk, vilket hämmar en bra rörelse. Han kryper bra även när jag står, men det är inte lika säkert. Dags för det nu.

Sista passet tittade vi på platsliggningen, detta tragglande. Har inte jobbat med det på ett tag eftersom det känts som att vi inte kommer vidare, men nu gjorde han det riktigt bra. Han kunde hålla positionen länge, låg med bra attityd (jämn andning, blev inte hetsigare ju längre han låg) och gjorde inte alltför många fel (det vill säga la huvudet mellan tassarna istället för på). Experimenterade lite med att lägga en godbit mellan tassarna för att göra det till en självkontrollövning att välja rätt beteende, det gav jättebra resultat. Hålla sig borta från belöningar är han duktig på och det är något vi har bra användning av. Vi ska jobba på med det här och lägga kommando på hakan i backen så vi kan jobba med de två beteendena som motsatsförhållanden.

Nästa samling med Maria blir redan i början på mars, vilket jag är jätteglad för! Då ska vi ha en tävlingsmässig kedja med alla moment ur appellen - framförgående att visa upp, vilket alltså innebär att vi måste börja ta tag i hopp-sitt-hopp. Jag ska även fundera kring lite fler moment som vi ska ha jobbet mer med tills dess.

Vi jobbade med störningar från andra människor i fria följet. Medan de satt, stod eller bara befann sig i vår närhet så kommenderade Maria oss. Så jag fick jobba på att gå med kommendering och Sid på att fokusera trots störningarna.

Jag upptäcker mer och mer vad mycket det hjälper att ge sig själv uppgifter under träningen. Periodvis det här passet fokuserade jag på min egen stegförföyttning i vändningarna och det var de perioder som gick allra bäst. Ett av mina mål för året är att få flyt i mitt eget fotarbete och jag börjar tänka på det mer och mer, vilket ger bra resultat.

Tidigare under dagen berättade Maria att en av de allra största störningarna för föraren är att säga negativa saker om hunden eller uppmärksamma hunden svagheter. Trots vetskapen om att det antagligen skulle dyka upp blev jag jättechockad när Siv började jämföra honom med sin egen hund. Innan jag förstod vad hon försökte göra höll jag på att tappa fokuset rejält, men sen började jag skratta och log stort resten av fria följet, vilket gjorde susen!

Avslutningsvis jobbade vi med ingångarna. Kriterier för hur snabbt han ska komma in och en stor ritual för när det blir fel, när han kommer in för långsamt eller inte genomför rörelsen i ingången korrekt. Idag retade jag honom med godbitar och var sen noga med attgöra rättritualen ännu större och ett par gånger kändes det som att jag fick exakt den respons jag ville, att han kom tillbaka snabbt och försökte ännu hårdare. Nästa pass har jag planerat något riktigt svårt för mig och Sid, det blir spännande. Hoppas jag kommer i håg att be någon filma.