Man skulle kunna säga att hon var min första hund. Egentligen var hon min systers hund och de huserade i källaren i huset där jag bodde som liten. Nebbie hjälpte mig genom en stor sorg, då jag samma år som hon kom in i mitt liv genomlevde mina första tragedier i livet.

Jag kommer ihåg att hon var söt som socker, den charmiga lilla unghunden. Inte sådär gänglig som schäfervalpar av idag utan mer liten och kompakt och sådär omåttligt gullig så man inte kunde se sig mätt på henne. Jag har aldrig mött en hund med snällare ögon. Det höll på att gå illa då Nebbie satte i sig en död råtta och ett parti isolering. Men hon klarade sig vilket jag tackar våra lyckliga stjärnor för idag, för hon inte bara klarade sig utan hon klarade sig kvar länge och etsade sig så långt in i hela familjens hjärta som en hund kan göra. 

Hon var som sagt min systers hund men en kompis som alltid fanns där nere i källaren. De tävlade tillsammans i både spår, sök, lydnad och viltspår och jag följde med på träningar både i skogen och på klubben. Det var Nebbie som väckte mitt hundintresse och syrran lät mig träna henne under hård övervakning. Det var trevande försök med röst före hjälp och beröm före godis och belöna från vänster och inget godis i handen. Det var att dela upp moment i små delar och det var att sätta ihop delar till moment. Det var frishejping, lockande och targeting. Det var träningstävlingar och klubbmästerskap och mycket, mycket mer.  

Allt jag kunde om hundträning när jag började på skolan hade jag lärt mig med Nebbie och sen praktiserat vidare på Ebba. Jag vill inte ens tänka på vad jag hade gått miste om om inte tre viktiga tjejer funnits i mitt liv; min syster, Nebbie och Ebba.

Hon fick örat avbitet av en mallepojke. Mallepojken blev magsjuk och Nebbie fick ett hängöra som än mer bidrog till hennes snälla och charmiga utseende. Jag har fått frågan om hon var mix mellan schäfer och bc "med tanke på örat". Min syster har fått höra att hennes utseende var den ultimata bruksschäferns.

Jag hade med henne till skolan en period i ettan då hon fick vara med på uppvisning på Husdjursmässan. Hon och jag var med och ledde lydnadskadriljen och showade loss som speakers. Vi träningstävlade i lydnadsklass tre och levde glatt studentliv. 

På senare år flyttade hon hem till mina föräldrar. Mamma och pappa hade förlorat deras gamla dvärgschnauzer och Nebbie fick återigen ett tomrum att fylla och ett träningsintresse att väcka. Mamma hade varit borta från hundtränandet en längre tid men med Nebbie i huset vaknade det till liv igen. De började gå kurs på brukshundklubben och tränade och tävlade lite lydnad. 

Det senaste året har hon gjort ett fenomenalt jobb att uppfostra familjens alla valpar som vi börjat samla på oss. Hon har varit tant Nebbie för både Mojje, Sid, Malin och Mira och vi undrar nog alla hur Jax numera ska klara av alla spolingar på egen hand. 

Mot slutet hade en elakartad cancer börjat sprida sig och hon hade ont i hela sin kropp. Hon fick en fin sista sommar med oss allihop då hon fick bo både hos mamma, min syster och hos mig. Jag är väldigt tacksam för att jag fick ha henne hos mig ibland, även om man aldrig känner att man riktigt sög ut allt man kunde av de där stunderna tillsammans. 

Just nu känner jag mig helt tom. Nebbie har funnits i mer än halva mitt liv, i tolv år. Mycket har förändrats under dessa tolv år, det har flyttats, hästar har sålts, det har bytts pojk-och flickvänner i syskonskaran och jag har självklart förändrats massor. Men Nebbie har alltid varit densamma och alltid troget funnits kvar precis som vanligt genom alla förändringar. I den allra största delen av alla platser och situationer jag minns i mitt liv har Nebbie varit en del. 

Jag kommer minnas hennes otroligt jobbiga hälsningsritualer, hur hon alltid skulle ta en i armen och dansa kring fötterna och slicka en i ansiktet och inte gav sig förrän hon var nöjd hur mycket man än försökte få henne att lugna ner sig. Jag kommer minnas henne som en fantastisk spårhund. Jag kommer minnas hennes schäfertjut långt nerifrån halsen, som när jag tänker efter var mer charmigt än normalt schäferjobbigt. Jag kommer minnas de lugna, trygga ögonen, det hängande örat och det pigga uttrycket i ansiktet. Jag kommer minnas hennes bufflande, hennes pussande och hennes  underbara min när hon kom travandes med matskålen efter varje måltid. Jag tror ingen hund har en blick som kan genomborra på det sättet som när Nebbie kom med den sista av familjens hundars matskål och bad om att få byta även den mot en godbit. Hon var en mästare på att fånga kastade godbitar i luften, hon var en mästare på mycket. En riktig pärla.

Vila i frid världens allra finaste Nebbie. Schäferpärlan som lämnat ett avtryck i mångas hundliv och ett väldigt speciellt sådant i mitt.    

 

Syster

22 september 2010 09:25

Gråter ytterliggare en skvätt. Kram

 

Karin & Etza

22 september 2010 11:45

Vad fint det är när en hund får leva ett långt och innehållsrikt liv. När den berikar så många andras liv. Nebbie har gjort allt detta. Det gör inte mindre ont men kan vara en tröst att ha. Kram

http://www.etza.bloggagratis.se

 

Sabina

23 september 2010 09:52

Vad fint skrivet! Tårarna bara rinner.

http://cityclickers.wordpress.com

 

Börnis

24 september 2010 21:43

Nebbie

 

mamma

26 september 2010 17:32

Ser knappt bokstäverna för alla tårar.
Lilla skruttis vad du är saknad!!!!

 

Emma & Arrac

26 september 2010 22:13

Va fint du skriver :) En tröstande kram från oss!

http://www.hundreda.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag använder den gröna bollen "Everlasting Fun Ball" som aktiverings- och belöningsboll till både mina egna och dagisets/pensionatets hundar. Den heter "everlasting" och hittills har jag ingenting att säga emot det namnet, trots att jag provat den på...

En titt in i min vardag hittar du här och här. En titt in på dagis hittar du här. Trevlig läsning!   Vill ni läsa inläggen direkt kan ni följa min nya blogg på www.hundid.se   Hoppas vi ses och hörs! ...

Jag och Kaj har påbörjat vår agilitykarriär på riktigt genom att ta privatlektioner för en instruktör som heter Sandra Eriksson. Här kan du läsa om våra två första lektioner.   Du hänger väl med till www.hundid.se? ...

Förra helgen var jag och Kaj i väg på äventyr, närmare bestämt på utställning i Köping. Kaj uppförde sig som en prins och betedde sig som om han aldrig gjort annat än travat vackert och visat upp sig snyggt. Resultatmässigt ner som en pannkaka och up...

Jag flyttar nu mitt bloggande till www.hundid.se eller hundid.wordpress.com (adresserna leder till samma sida och båda ska fungera att lägga in på t.ex. bloglovin eller Google reader). Anledningen är helt enkelt att det känns mer logiskt att samla al...