Förbered er på skratt, det var trots allt en malinutt jag tävlade med ;)

Sen åkte vi ut i sökrutan och precis när vi kom dit kom regnet. Jag värmde upp Askari med en kort promenad och en markering på en av de andra sökdeltagarna som var jättesnäll och ställde upp. Askari markerade jättefint trots liggunderlag och fick beröm för att han inte var på figuranten, något som många fler än vi verkar ha stora problem med.

Jag hade absolut ingen koll på tiden. Det hade sagts att de skulle valla mellan högre- och lägrehundarna men då det bara var tre högrehundar före oss började allt fler tvivla, så även jag. Jag stressade upp till rutan där jag mötte Anders, som hade gått upp till rutan för att titta på Anne-Maj (ekipaget innan oss) vid samma tid som jag tog ut Askari från bilen. De hade redan börjat köra Anne-Majs sök när han kom upp, och alltså hållt på ett bra tag redan. Då blev jag stressad kan jag säga!

Kastade lite boll och körde några inkallningar för att springa av oss lite, även nu kände jag att fokuset fanns på exakt rätt ställe hos både Askari och mig. Helt fantastiskt! Askari kändes alldeles lagom pigg, inte så gasad som han har en förmåga att vara, att köra lydnad innan kanske passade oss alldeles utmärkt?

Blev ledsagade upp till rutan och jag satte Askari och hälsade på domarna. Tycker vi fick till rutinen bra och att hälsningen med domarna fick mig att slappna av en aning. 

Vi hade motvind på vänstersidan och tätaste skogen på högersidan, såklart. Jag började på vänster och han var snabb ut och lika snabbt in, med rullen i munnen. Vi gick ut och transporterade in figgen och tillbaka på stigen kände jag "YES, nu har vi kommit längre än förra tävlingen!"

Efter att första figgen var intransporterad började han visa lite intresse för gruppen. Jag blev nervös som sjutton, vad händer om han gör sina Askaristudsar och stämplar en av domarna i huvudet? Vad händer om han springer fram till tävlingsledaren, tar rullen och kommer tillbaka? Vad händer om... Ja, ni förstår. Helt fel fokus. Och ytterligare en situation som tidigare hade kunnat få mig totalt ur balans, men som jag redde upp så jäkla bra! Jag tänker inte ens ursäkta min självgodhet, för jag är så himla stolt över att jag där och då, mitt i situationen, kunde plocka fram den kunskap som jag faktiskt hade för att lösa problemet.

På träning går det ju ofta med en grupp på stigen och tittar på medan man kör, inget konstigt med det. Skillnaden är ju att man har ett helt annat förhållningssätt till dem, man pratar och skrattar och är helt avslappnade. De är en del av gänget som kör hunden tillsammans i rutan. På tävling gör man ju oftast precis tvärtom. Man skärmar av gruppen och försöker tänka bort dess existens, vilket ju egentligen är helt riktigt ur tävlingspsykologisynvinkel. Problemet är väl att om man lyckas gå in i "jag och hunden-bubblan" så blir det ju väldigt stor skillnad från träning för hunden, eftersom man aldrig är bara "jag och hunden" i bubblan på träning, utan gruppen finns med där också.

Har man dessutom svårt att hitta "jag och hunden-bubblan" så blir det ju ännu värre, för då är man som förare i en egen bubbla som hunden försöker klösa sig in i. Och när den inte lyckas, vad är det logiskt att göra då? Jo, söka sig till gruppen, de är ju en trygg punkt på träning.

Dessutom tror jag att när man är nervös och försöker skärma bort gruppens existens omedvetet gör de viktiga, precis som jag gjorde med skytten på budföringen. Man tänker för mycket "inte" helt enkelt, och hunden kanske börjar känna en osäkerhet kring varför gruppen är så tabu nu, men inte på träning.

Jag började då prata med gruppen, jag kommenterade varje utskick och varje återgång oavsett om jag hade någonting att säga. När Askari kollade in gruppen sa jag att "de har vi redan hittat" och tog tillbaka honom, istället för att på en gång ropa och förbjuda. Jag tyckte det hjälpte jättemycket och det var inte alls svårt för mig att fortsätta fokusera på sökarbetet trots att gruppen fick komma in i min bubbla, snarare tvärtom. Jag kände mig mer avslappnad och trygg i situationen, och det är jag övertygad om att Askari gjorde också.

Första skicket på högersidan resulterade i världens längsta framslag. Det hördes dunder och brak i skogen och jag kände domarnas hårda blickar över min axel ut i skogen. Jag hörde de mummla och jag förstod att han var ute hos figgen och hade fuffens för sig. Jag ropade och han kom tillbaka, utan rulle.

Ut tomt på motvindssidan hade vi jättesvårt för, något vi har ibland på träning men långt ifrån alltid. Vänstersidan lutade rätt mycket neråt och Askari sprang fram till kanten, vindade i luften och kom in. Skickade om men fick samma beteende gång på gång, tillslut kände jag att det inte var värt att bråka med honom utan lät det vara. I hans hjärna är det ju helt rätt, han känner att det inte är någon där. Tyvärr så tävlar man ju inte bara i att hitta tre figgar, utan kanske framförallt i att söka av ett område. 

Om man tänker träning här så skulle jag vilja ha figgar som dyker upp ur tomma intet. Så man kan skicka på motvindsidan och om hunden inte går ut låta en figge bara uppstå på platsen femtio meter ut och så skicka om. Jag tror inte jag är ensam om att önska detta! Men det är verkligen något vi måste träna mer på och framförallt när han är lite trött och sliten. Han har ju inga problem med att springa, men han vet inte att han ska göra det.

Ut på högersidan hände samma sak gång på gång, han gjorde enorma framslag och var borta länge, med oroväckande ljud från skogen. Jag kunde ana att det låg en figge i en låda, eftersom domarna inte bröt mig trots att de uppenbarligen förstod att han var hos figgen och brötade sig.

Kombinationen av de här två, att inte riktigt kunna koppla på markeringstanken vid lådan och att jag försökte tjata ut honom på motvindssidan, var orsaken till vad som sedan hände... Jag bara sitter och ler när jag tänker på det här och är lycklig över att jag har en ras med sån arbetsvilja och förighet att de alltid försöker, och med sån humor att man kan få sig ett riktigt gott skratt när de gör det.

Jag var på väg att skicka ut på högersidan, hade hittat en riktigt bra gata och vi stod båda två och tittade rakt ut i skogen, Askari med fokuset något framåt åt det håll där vi båda vet att figuranten i lådan ligger. Så säger jag de magiska startorden och Askari kastar sig i väg - åt andra hållet. Domarna och övriga på stigen drar efter andan. Där stod nämligen en trädstam som vuxit lite snett och ja, två meter upp i trädstammen var Askari. Tur att Åsa klippt klorna dagen innan, annars hade han väl varit ännu högre upp. "Nä du, gubben, där har vi inte lagt nån figge" sa ena domaren och jag lockade ner Askari, skakade fnittrande på huvudet och skickade om honom ner till lådan.

Han lyckades inte markera den gången heller, trots överslagshandlingen före skicket. Han kunde inte göra kopplingen "låda + människovittring = markering" för att vi tränat för lite på helt dolda figuranter. En av domarna säger någonting i stil med "lite svårt med sorteringen", återigen en situation (kommentar) som hade kunnat få mig att tappa fokus men som nu gick in genom ena örat och ut genom det andra.

Nästa gång vi hade lite tjat på motvindssidan så löste han det genom att ställa sig och kissa! Pinsamt! Trädklättrande är väl inte så farligt, men att kissa i rutan kan ju förstöra för de andra. Då var han trött! En grej jag ska tänka på till nästa gång är att gå snabbare tillbaka till stigen när jag transporterar in figgarna och sen lägga honom ner på stigen medan vi väntar på att de kommer tillbaka. Klockan är ju stoppad och jag tror att en sådan mikropaus med jämna mellanrum är vad han behöver för att trädklättrande, kissande och liknande inte ska uppstå. Kissat i rutan kunde han göra under den perioden vi provade att köra flying, han orkar inte hålla ihop utan pauser där hjärnan får springa ikapp benen. Det märks jättetydligt och det måste jag tänka mer på inför framtiden.

Efter den incidenten sa tävlingsledaren de fruktansvärda orden "en minut kvar", med bara en figurant inne och ungefär samtidigt som vi närmade oss 100-metersmarkeringen. "Nä nu jävlar ska du få visa att du kan springa", tänkte jag. Vinden låg på lite bakifrån på motvindssidan och jag tänkte (lyckades analysera situationen!) att skickar jag honom i bakkant på rutan så kommer han få vind om det ligger en figge längre in i banan som jag missat tidigare, om jag bara får ut honom. Jag ställde upp och spände ögonen ut i skogen och viskade taggande ord till honom. Han stack ut som en kanon och kom tillbaka bara några sekunder senare, med rullen i munnen. Vi gick på påvis och transporterade in figgen till stigen. Medan figgen och domaren anslöt sig till gruppen gjorde jag samma sak i bakkant av högersidan, där visste jag ju att han visste var figgen var. Och det verkade vara vad som krävdes för att han skulle koppla att han skulle markera, för återigen kom han tillbaka bara några sekunder senare med sin rulle. Lycka!

Ut på påvis, där han knappt drog i kopplet så trött var han, och vi kom fram till lådan. Figgen klev ut och berättade att han varit hos henne flera gånger och verkligen kämpat för att ta sig in, det hade märkts att han klurat ordentligt på vad han egentligen skulle göra men precis som jag trodde inte gjort kopplingen till att han skulle markera.

Vi transporterade in figgen till stigen och fick höra att klockan stoppats på 26 sekunder fram, vi hade alltså plockat in de två sista figgarna på 34 sekunder! Rutan i sin helhet var två figgar på motvindssidan, en i första hörnet och en i sista hörnet och en figge på andra sidan, i det sista hörnet, som låg i en låda.

Jag var rädd att de skulle ta ifrån mig den sista figgen, eftersom han uppenbarligen varit på henne, men det som drog ner betyget var enligt domarna inte att han försökt ta sig in i lådan utan att han försökt det så många gånger utan att markera. Sen fick vi i stort sett hela högersidan och bakkanten på vänstersidan oavsökt, vilket ju inte är så jättebra... Och så fick vi självklart nerdrag för kissandet (men konstigt nog inte trädklättrandet, det gäller att välja sina överslagshandlingar!). Betyg 5,5 / 6

Sammanfattningsvis fick vi avdrag för i stort sett allt annat än att vi hittade våra tre figuranter, men skitsamma för vi hittade dem! Och vi fick köra ända till 100-metersmarkeringen! Och vi hade så fruktansvärt jäkla roligt! Nu vet vi exakt vad vi behöver träna på och vad som ska åtgärdas för att vi ska klara inte bara godkänt utan även uppflytt nästa gång, så jag har nog aldrig varit mer nöjd. Jag tycker i alla fall det känns bättre att få men stora saker som dessutom är fullt träningsbara har skitit sig än att massa småsaker som det känns luddigt om man överhuvudtaget kan göra något åt är orsaken till att poängen blir så låga.

Man har i alla fall aldrig tråkigt när man tränar och tävlar med belgare och Askari är verkligen världens härligaste guling. Vi tar med oss lärdomar och erfarenheter med framförallt känslan från den här tävlingen och laddar för framtiden! Se upp!

Det finns så otroligt mycket att skriva om gårdagen men man hade nog behövt vara där själv för att se vilka moln jag svävade på under hela dagen. Med risk för att låta självgod, vilket jag med säkerhet gjorde både en och hundra gånger i går, så är jag så fruktansvärt nöjd och stolt över mig själv och min prestation. Och den lilla gula ska vi inte tala om, han är bara för fantastisk!

För er resultatnördar kan vi ju börja där så vi får det avklarat. Resultatet blev ej godkänd (en halv poäng saknades på specialen) och en andra placeringen (slagna av en vorsteh! IGEN!).

Summa lydnad: 166 / 197,5 Medel: 181,75

Summa special: 156 / 143 Medel: 149,5

Totalt: 322 / 340 Medel: 331,25

Dagen började med en nervositetshicka när det visade sig att infarten till klubben (där jag gjorde min praktik och alltså kört X antal gånger) var avstängd och jag trodde jag skulle bli tvungen att snurra runt hela Kista och aldrig komma fram. Det löste sig utan minsta problem men morgonen fortsatte med mer nervositetshicka då jag, som var helt inställd på att kasta mig ut i skogen och köra söket, fick höra att vi skulle börja med lydnaden. Mental omladdning så det bara sjunger om det!

Började med platsliggning och kände när vi gick in och ställde upp vilket otroligt fokus vi hade! Mitt i all förvåning (?) över detta så glömde jag bort vår rutin inför platsliggningen, men det fungerade bra ändå. 10 - 10. Under hela platsen stod jag och koncentrerade mig på min egen andning och försökte få utandningen att komma i ett svep, den skakade något fruktansvärt. Jag lyckades inte där och då, men ju längre dagen gick och ju mer jag koncentrerade mig på det, desto bättre gick det.

Där ligger min största seger med gårdagen. Mitt största problem i hundträningen är mitt fokus, som jag har så jäkla svårt att hålla på det jag ska. Jag jobbar hela tiden med att inte flyta iväg utan att ha fokuset just där jag ska ha det, både när jag tränar och tävlar. Att få mig ur balans har i stort sett varit den enklaste uppgiften i världen. I går övervann jag inte bara en utan flera situationer som tidigare utan problem skulle fått mig att tappa fokus totalt, och det var nog den största anledningen till att jag svävade på moln hela dagen.

Efter platsen var det en stunds väntan inför budföringen. Satte mig utanför plan och tittade på första hunden, som sprang till skytten vilket gjorde att vi fick komma in tidigare än beräknat. Här tappade jag säkert en del fokus från uppgiften och gick med tanken "fokusera inte på skytten, skytten finns inte, skytten är helt ointressant" hela sträckan bort. Självklart är den inte det när man tänker så och trots att jag tyckte Askari gick med blick-bakåt och stort fokus på mottagaren på vägen till startpunkten så valde även han skytten. Nästa gång ska det inte finnas någon annan än mottagaren i min hjärna, för det kan garanterat vara så att jag slängde något omedvetet, oroligt ögonkast mot den där förbannade skytten och på så sätt gjorde den viktig för Askari. Och så ska vi till nästa gång se till att träna ordentligt på störiga skyttar.

MEN jag laddade om! Trots en given nolla lyckades jag hitta precis rätt fokus inför lydnaden. Jag värmde upp med fotgående runt externbelöningen för att hitta rätt fokus även hos Askari, sen satt vi utanför planen och tittade på hunden innan. Strax innan det var vår tur ställde jag upp och gjorde lite vändningar på stället, sen satt vi och tittade igen tills precis innan det var vår tur. Askari låg bredvid och tiggde godbitar. Innan vi gick in på plan gjorde vi ett par vändningar på stället och enkla stegförflyttningar. Sen log jag genom hela lydnadsprogrammet.

Jag lyckades le, vara avslappnad i ryggen och pendla normalt med armarna utan att egentligen behöva tänka på det. Leendet var fejk första tre stegen men sen kunde jag inte sluta. Vi hittade verkligen in i vår bubbla och jag har nog aldrig upplevt Askari så med och fokuserad. En domare skrev i kommentaren att han var bitvis ur hand, de måste ha sett på fel hund (framförallt eftersom den kommentaren kom efter "fin kontakt och följsamhet", hur gick det ihop?). Åh det var så underbart! Några sneda sättanden och det där med "ur hand" gav poängen 8,5 / 8, det kanske stack i ögonen på gubbarna att se ett ekipage som hade så otroligt roligt inne på plan.

Övergången till framförgåendet var perfekt. Han drog sig något före i transporten fram, stretade bitvis i kopplet och stod inte still i halten. Jag ska lära honom att stanna på kommando och inte på min halt, utan själv gå ett steg till efter att han har stannat så han inte står med sträckt koppel. Alltid lurar det några ögon. 5 / 0

Övergången till läggandet var även den perfekt, ganska ska lösa upp honom lite mer innan nästa gång. Tydligen har jag ett dk som jag måste försöka hitta, bara den vänstra domaren som såg det så det måste vara någonting jag gör med vänsterhanden eller blicken. 8 / 9,5

Inkallningen var klockren, snabb, bra inbromsning och snabbt in. 10 / 10

Krypet har vi inte än, det ska vi försöka få till till nästa gång.

Apporteringen var mycket, mycket bättre än jag väntat mig med tanke på att gripandet har varit rent utav förkastligt den senaste tiden (framförallt efter en lång kedja). Jag la honom ner medan jag berättade att jag avstod krypet och den lilla mikropausen kanske gjorde sitt för att vi skulle kunna samla ihop oss inför apporteringen. Jag kanske ska strunta i att få till ett kryp? ;) Ngt slarvigt gripande och avslut gjorde poängen 8,5 / 9

Hoppet var en historia i sig då han hoppade ut och slog i den översta plankan rejält. Den åkte ur hållaren på ena sidan men kilade sig fast på den andra så den stack rakt ut från hindret. Askari landade med frambenen och hoppade ifrån med bakbenen så han kom tillbaka direkt, lika bra det för hade han satt sig där han landade hade han fått plankan rätt i ansiktet i återhoppet. Måste träna på att få ut honom mer på andra sidan och på att galoppera något språng innan han tar av från mig. Betyg 5 / 0

Det blev en lång paus innan vi fick åka ut i sökrutan. Jag hann titta på elithundarnas lydnad och glutta lite på utställningen, det senare var dock ganska tragiskt att se då där fanns belgare som stod och gäspade framför en viftande kampleksak och belgare med tom blick, stela kroppar och huvudet mellan skuldrorna. Snacka om att det var olika raser som uppehöll sig på högra och vänstra delen av tävlingsområdet! Bortsett från vissa speciella ekipage då, bl.a Sids mamma som ställdes och fick en slät etta i bruksklass. Sids mormor ställdes i veteranklass och fick CK om jag inte minns fel. Hon fick dessutom pris för utställningens högst bruksmeriterade hund.

Sen åkte vi ut i sökrutan och precis när vi kom dit kom regnet. Jag värmde upp Askari med en kort promenad och en markering på en av de andra sökdeltagarna som var jättesnäll och ställde upp. Askari markerade jättefint trots liggunderlag och fick beröm för att han inte var på figuranten, något som många fler än vi verkar ha stora problem med.

Fortsättning följer... Jag har lagt ett spår till Sid som jag tänker gå och ta nu innan jag skriver vidare!