Förra veckan var jag och Sid på den tredje samlingen på elitsatsningen för Maria Hagström. Det skulle varit den sista, men alla var vi sugna på mer kurs och när vi fick möjlighet att boka in två träffar till var vi inte sena att göra det. Nu blir nästa samling i slutet på mars och därefter i början på maj.

Den här samlingen var vi i AH-hallen i Karlskoga. Uppvärmt, bra ljus och med konstgräsunderlag - det kunde inte bli så mycket bättre!

Fritt följ

Under tisdagen jobbade jag och Sid vidare med fria följet, där det gått framåt massor sen första samlingen! Vi gjorde inmarscher på plan medan Maria agerade tävlingsledare och Sid hade bra fokus på mig. De bästa sträckorna blev just de, då vi gjorde flygande starter från utgångsställning, på väg in mot mitten av planen, bort från folket. De blev sämre när vi startade mitt på planen och gick rakt mot folket, intressant!

På onsdagen tränade vi också fritt följ och då jobbade vi mestadels ute på planen. Jag belönar oftast mellan 3-4 steg och måste komma bort från det. Efter 3-4 steg kan han börja sacka och titta efter belöningen. Jag ska variera belöningsplaceringen mellan bl.a att ge den i position bakåt-inåt, från högerhanden framför och att jaga ikapp vänsterhanden på vänster sida.

Vi gjorde också lite vänstersvängar och stegförflyttningar som ser bra ut efter flera belöningar i position (utgångsställning) före rörelsen.

Saker att jobba vidare på:

Stegförflyttningar, både i position och front mot front. I position för att söka vänstersidan och i front mot front för att få in rörelsen och bakdelskontrollen.

Följa i snurrar på stället, både åt höger och vänster. Till kommande vänster-, höger-, och heltomsvängar.

Ett steg framåt - halt - ett steg framåt - halt. För att jobbas vidare till längre och längre sträckor före halterna.

Att han får jaga ikapp vänstersidan. Ibland smyga iväg och ibland dra iväg så han verkligen får jobba sig in i position.

Saktagående

Vi har inte riktigt fått till den där låsningen av huvudet framåt än men att vända upp framför mig och börja gå fungerar riktigt bra. Jag vill dock verkligen få till den där låsningen av huvudet, ju stabilare grunder beteendet står på desto bättre. Under kursdagarna jobbade vi mycket med kastade godbitar över huvudet på honom så ingen belöningsförväntan låg på mina händer. Han fick bjuda på utgångsställning och sen på att låsa huvudet framåt i den positionen, som ju faktiskt är startpositionen för saktagåendet. Det gick mycket bättre under dagarnas gång och mycket bättre i stå än i sitt. Nu måste vi jobba vidare härifrån och få till låsningen oavsett störningar. Jag ska kunna dansa jenka bakom honom utan att huvudet tittar bakåt!

Vi måste kombinera den träningen med att också vända upp och gå framåt, så vi inte tappar den. Risken är annars att jag får svårt att få igång ett gående om vi lägger för mycket fokus på stadgan.

Stadga

Vi jobbade stadga i alla positioner men allra mest i stå. Första passet var på onsdagen medan resten av gänger höll på att bära in burar och möblera med material. Sid hade svårt att bjuda på stå stilla. Sitta stilla går bra och ligga stilla likaså, men i stå behöver han en godbit i munnen eller ett ögonblicks omvänt lockande för att hålla. Under själva hållandet av positionen jobbade i mest med de naturliga störningarna från de andra hundarna och nästan enbart utan omvänt lockande.

Andra passet försökte Maria störa ut honom med hjälp av vantar, bollar, nya kommandon, att ropa på honom m.m Nån eller ett par gånger brast han och det var när Maria lockade och pockade på honom på huk, annars stod han kanonbra. Vi lät också Lina och den glada flaten Pejla gå förbi mellan mig och Sid men han stod. Duktig Id!

Stå

Jobbade med själva intagandet av positionen stå också och där trodde jag att det skulle gå mycket bättre än det gjorde. Vi måste jobba ännu mer med att inte bry sig om mina händer i just stå-situationen och generalisera beteendet mycket bättre. Jag måste också bestämma mig hur jag verkligen vill att hans hopp-stå ska se ut. Han har väldigt fin rörelse med vikten väl under sig vilket jag gillar till framtida inkallning med stå, men det är lätt hänt att han ställer i ordning sina tassar och alltså flyttar bak bakbenen efter att han ställt sig. Antingen måste jag lära honom att han bara får belöning om han hamnar med bakbenen där bak från början, eller bara får belöning när han står stilla med bakbenen under sig. Och sen efter det lära honom att man bara får belöning om man står stilla där bakbenen hamnar (men först och främst måste jag ha något klart kriterie för var bakbenen ska hamna).

Inkallning

Gjorde inkallningar från medhjälpare (Thomas) som höll i halsbandet. Lika snabb mot mig före klicket som efter klicket, alltså lika snabb innan belöningen kom fram som efteråt. Det vill jag bibehålla! Bra fart också, får inte bli långsammare. Hög kvalitet på belöningen i inkallningsträningen, mycket lek och fart. Bara en eller ett par repetitioner varje gång. Måste bestämma mig för ett inkallningsord. Det här passet använda jag "hit" vilket är det vi har i vardagen, men jag vill ha ett annat för inkallningarna på lydnadsplanen. Ett ord som är förknippat med explosiv start, full fart och alltid med höjdarbelöning. Får fundera. 

Tävlingsträning

Gjorde några olika varianter på tävlingsträning/kedjeträning:

Inmarscher under baklängesmarsch och sen fick han bjuda på utgångsställning och få belöning.

Inmarsch, utgångsställning, fri, utgångsställning och belöning.

Inmarsch, utgångsställning, fri, sitt, belöning.

Inmarsch, utgångsställning, fri, belöning.

Han måste verkligen lära sig lite fler ord ordentligt.

Sitten fungerade inte så bra i kedjan, han hoppade ut med baken och satte sig en halvmeter från den plats han var på när han fick kommandot. Det måste vi genast se över i alla positioner.

Lek

Jobbade med två likadana bollar, kastade en, han fick komma tillbaka frivilligt och då kastades nästa. Nu har jag införskaffat två likadana bollar och två likadana kampleksaker, så nu ska det börja tränas mer ute. Nu griper han i alla fall saker från backen, något som inte var självklart för ett tag sen. Han släpper också fint på kommando.

Vi dummade (eller dammade) oss lite också:

Fler saker att jobba på och tänka på (de första tre bloggade jag om häromdagen på carro.hundid.se).

Han bygger väldigt lätt egna kedjor. Se till att få fram det önskade beteendet snabbt.

Efter varje pass fråga mig själv varför vi är på just det här kriteriet och om det inte är dags att gå vidare.

Fastna inte!

Inte gå emot honom i fotgåendet.

Jag har en väldigt lång lista med mål inför nästa samling. Det är två månader dit och jag får se om jag hinner så långt jag vill, men orimligt är det inte. Det som avgör om jag kommer dit jag vill innan nästa samling är väl dels mina egna tränarfärdigheter och dels träningstiden. Men jag hoppas vi gör det.

Tack Lina, Thomas, Fanny, Siv, Elin och Maria för en toppenkurs! Vi ses i mars! 

Vacker!

Tack Siv för bilderna!

Jag har inte varit så duktig på att blogga på den här bloggen den senaste veckan, däremot har jag varit duktig att blogga på min andra blogg: http://carro.hundid.se

Jag har också börjat genomföra små men väldigt trevliga förändringar på hemsidan. Bland annat finns det nu ett formulär på kurssidan så man kan anmäla sig till kurserna direkt från hemsidan. Jag väntar svar från spårinstruktören med datum för spårkursen, så kommer resten av datumen för vårens kurser ut.

Det är så dumt med bloggagratis, man kan nämligen inte helt spontant lägga in bilder utan man måste ladda upp de innan man kan använda de i inlägg. Men här kommer i alla fall bilderna på Sid, 7 månader, från Norgresan.

Samtliga är tagna av Åsa (www.wirabruks.se).

Min och Åsas parningsresa till Norge är en allt annat än händelsefattig historia. För det första ska man inte använda mig som kartläsare (eller skyltläsare heller för den delen), det fick vi både ett och hundra bevis på under resans gång. Det började redan i Karlstad då Åsa lite tveksamt var på väg att svänga upp på påfarten mot Göteborg. "Nej, nej!" säger jag. "Det är här man inte ska svänga mot Göteborg". Åsa litade dumt nog på mig och körde förbi påfarten, vilket fick resultera i en U-sväng bara några hundra meter därifrån. Det var visst inte förrän efter ganska många mil man inte skulle svänga av mot Göteborg...

Och så fortsatte det in i Norge, fast då var det Åsas tur att inte ha läst skyltar, eller så fanns det helt enkelt inga. Vi kommer i en hastighet på en sex-sju tiotal kilometer när Åsa helt plötsligt slår på en tvärnit. Jag, som precis har upptäckt en fotograf vid en rastplats utbrister "ta det lugnt, det är ingen fartkamera - bara en vanlig fotograf". Åsa kontrar med ett "FARTGUPP!" varpå vi bokstavlig talat flyger in i Norge.

Att vi precis passerat gränsen visste vi dock inte då, men det upptäckte jag ganska snart då hastighetsskyltarna blev vita. Vi kör vidare och snart stöter vi på en riktig fartkamera, som man borde vara mer än skräckslagen för i Norge då de tydligen ska vara sjukt hårda på hastighetsbestämmelserna och väldigt sugna på att ge folk böter. "Shit, vad stod det nu på de vita skyltarna?" undrar Åsa varpå jag, av någon helt outgrundlig anledning, börjar titta upp i taket och undra "vilka vita skyltar?". Ja, hissen går inte hela vägen upp alla gånger, men det har vi ju redan konstaterat.

Vi fortsätter med färjan från Moss till Horten och när vi kört en bit från Horten känns det som att vi är fel. Vi tittar på kartan och beslutar oss för att vända. Mycket riktigt, vi var fel, och fortsätter på småvägarna längst med kusten mot Kristiansand.

Jag tror resten av resan flöt på utan några större missöden men på hemresan fortsatte det i samma stil.

Norge är väldigt förtjusta i vägtullar och man måste titt som tätt betala för att få fortsätta sin resa. På vissa ställen åker man bara förbi och, så vitt vi förstod det, så fotograferas nummerplåten och en räkning skickas hem till bilägaren. På andra ställen måste man stanna och betala, om man inte har autopass (vilket jag antar alla norrmän har) - då åker man bara förbi. Det är nog väl skyltat i vilken fil man ska ligga i beroende på om man ska betala manuellt eller med autopass men när det är jag som läser skyltarna så kan det gå lite hur som helst. Som ni kanske förstår hamnade vi i en autopass-fil och upptäckte det på tok för sent för att hinna göra något åt det. Gula lampor började blinka men vi kunde ju inte gärna stanna mitt på vägen, backa och fråga "vad händer nu?" utan det var ju bara att köra vidare. Vi får väl se vad som händer med den saken...

Vi hade kört långt och började närma oss Horten och färjan över till Moss när vi helt plötsligt upptäcker att vi kör förbi det stället vi vänt på när vi åkte ner. Förvirrat tittar vi på varann, tittar på kartan och konstaterar att vi nog måste ha åkt världens omväg på vägen ner och istället för raka-spåret-på-E18 åkt småvägar-genom samhällen-med betydligt lägre hastighetsbegränsningar längst med kusten. 

På färjan står Åsa och tittar på kartan som sitter på väggen för att klura ut hur vi ska fortsätta resan mot Karlstad. Hon ber mig komma dit och titta tillsammans med henne och pekar på en väg som leder någonstans och undrar om det inte verkar vara den vi ska ta. Jag ska erkänna på en gång: jag suger på orientering och tillhör helt klart GPS-generationen (när jag blir rik nog att köpa en, tills dess får jag väl bara vänja mig vid att åka fel). Men det kan man ju inte gärna erkänna när man står sådär utan jag nickar bara och tänker att det blir nog bra, Åsa har säkert koll.

Vi åker av färjan och kör ut i Moss och Åsa svänger självsäkert in på vägen mot det där stället som hon pekat ut på kartan som jag inte minns namnet på. Efter en bit måste vi välja igen och jag pekar på en skylt som visar åt samma håll som den vi tidigare åkt efter. "Var det dit vi skulle då?" undrade Åsa och jag svarar att jag inte har den blekaste. "Men jag bad dig ju att titta på kartan!" utbrister Åsa i panik. SHIT, tänker jag - hon bad om ett råd, ett sånt där riktigt råd som man sedan ska följa. Oh-oh. Vi svänger av i alla fall, vi följde den kvinnliga intuitionen kan man väl säga. Som tur var visade det sig vara rätt och vi såg snart en skylt med E18 - Stockholm. Vi andades ut och passerade snart över gränsen till Sverige igen. Det var skönt att vara hemma.

Det finns förresten sjukt mycket rondeller i Norge. Antalet vanliga korsningar under en resa på ungefär 100 mil kunde vi nog räkna på våra gemensamma tjugo fingrar. Vi kände det som om vi åkte i en evighetsmaskin "det går hit och det går dit och det går runt en liten bit", ni vet.

Det var resan det, men hur gick det med dejtandet då? Jo tack, alldeles utmärkt! Vi träffade en inte allt för fotogenisk men ACK så god norrman i sina bästa år.

Tittar ni på bilderna så kan ni nog med inte allt för mycket krav på fantasi se vissa likheter med Scooby Doo. Det gjorde i alla fall vi när vi studerade den studsande, pickande och skällande Gere i sina försök att uppvakta lilla malletösen.

De fick bekanta sig i månskenet, under gnistrande stjärnor i det fantastiska norska landskapet, men Lava ville inte låta sig uppvaktas i den sena timmen efter den långa resan. 

Dagen efter, efter en skön natts sömn i underbara, fluffiga duntäcken, var det Gere som istället ville uppvakta alldeles för mycket... Efter några timmars bekantande gick vi in i hallen och där på det sköna värmegolvet på den halkfria mattan fick gammelgubben tillslut till det. En parning på lördagen och en på söndag morgon fick de till, så resan var allt annat än förgäves.

Så nu hoppas vi att Sid får halvsyskon i mars. Gere heter egentligen Zagals Gere och är en supertrevlig hund som har tävlat NM i både spår och sök, tävlar lydnadsklass elit, är räddningshund och NBCH i spår. Det var helt underbart att se hans relation med sin matte då det verkligen lyste om de att de tyckte om varandra.

Sid blev polare med en helmysig border collie-tös på 2 år som han blev jättekär i på sitt eget småpojkaktiga sätt (det vill säga "jag ska kolla statusen på dina halsmandlar och sen kan vi rejsa runt i 180 en stund innan jag måste kolla de igen). Han fick också träna en del, men inte allt för mycket eftersom temperaturen under helgen pendlade mellan 17 och 25 minus. Några nya kort har vi också tagit där man verkligen ser hur vacker han börjar bli. I mina ögon i alla fall   

Något jag fascinerades av under resan var det underbara landskapet. Här kommer några bilder som Åsa tagit från huset där Geres matte med familj bodde:

Avslutar med en bild på en av de sötaste kattungar jag någonsin sett och tänker tillbaka på en resa jag sent (om någonsin) kommer glömma! Tack Marit med familj och alla hundarna för att vi fick våldgästa er och starta tillfällig koppleriverksamhet i er hall och tack Åsa för en spännande resa, på många sätt och vis.

Oj, vad mycket jag har att blogga om! Det är helt galet, vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Norgeresa, Mariakurs och agilitykurs. Bara att börja beta av :)

Första skoldagen för terminen blev ganska lugn, mest planering inför den kommande terminen och uppstart av nya kurser. Skönt. Personlig försäljning verkar bli riktigt kul, psykologi likaså.

Fick ett par lediga timmar mitt på dagen och åkte hem till Lina och fikade. Lite spontanträning hann vi med också; näsnosduttar, stadga i sitt och ligg och snurrar åt både höger och vänster. Vi har fortsatt vår fria följträning också och det går framåt.

Nu är Åsa och mamma Lava här och vi laddar för fullt inför morgondagens Norgeresa. Lava ska dejta en riktig snygging till norrman, ska bli jättespännande att äntligen få träffa honom.

Kvällen blir lugn. Är sugen på att börja lite på inlärning av blåsa bubblor, men vi får se om det finns energi kvar efter den första heldagen i skolan.

I morgon bär det av till Norge, så antagligen ingen blogguppdatering förrän efter helgen.

So long!

Har tränat apportering efter inspiration från Fannys blogg. Måste tänka massor, massor på sinnestämningen i apporteringsträningen. Belönar bara med lek (och bra sådan!) men måste vara noga med att få lite lugn och ro innan jag presenterar apporten. Han var över förväntan duktig idag, de repetitioner som blev dåliga var de som jag inte tänkte på att han måste få landa efter leken innan apporten presenteras, då blev det hets och tassar och inte särskilt fin träning. När jag istället tog undan leksaken, drog ett djupt andetag, fick ett sitt och sen presenterade apporten så såg (och kändes) det riktigt, riktigt fint. Riktiga klippgripanden, det här måste jag förvalta väl.

Just den dagen jag sa att det inte skulle bli någon fritt följträning fick vi ett genombrott i just den. Jag har konsekvent belönat i position inåt/bakåt på utsidan av honom under "gå-fint-i-koppel-träningen" på promenaderna, mest för att träna mig själv och få bra flyt i belöningsplaceringen. Idag likaså men ett tu tre så hade jag ett mallebarn som bjöd på att komma trampandes alldeles bredvid mig. kör i vind, tänkte jag och belönade. Sen hade jag svårt att få honom därifrån.

Tänk vad perfekt det är att fånga sånt här ute på alldeles vanliga promenader, där det enda som händer om hunden inte skulle hålla positionen (eller vad det nu är man tränar) är att man fortsätter gå promenad. Helt avslappnat. Jag tror det är det som gör det, att det var så avslappnat. Fria följet är ett så viktigt moment och jag har hela tiden haft som mål att få till det tidigt och haft lite smått panik emellanåt över att vi inte kommer framåt.

Nu känns det bättre och det är bara att hoppas att han kommer ihåg det här till i morgon. Planen nu är att träna fritt följ ute på promenaderna med kriteriet följa tätt vid min vänstra sida med kontakt. Han följer inte helt tätt alla gånger men det får vi till ju hårdare jag blir på kriterierna. Åh vad skönt det känns!

Inomhus har vi tränat sitta med huvudet framåt, ibland får jag till riktiga fempoängare men det mycket "sitta med huvudet gungandes framåt". Det går framåt. Sen har vi tränat lite tricks, lyfta en tass i sittande (isolera en kroppsdel) och puss på näsan som jag måste fortsätta lägga signal på nu. Hade tänkt visa en film på det übergulliga tricket, men batteriet på kameran dog. Jag märkte idag att jag får vara extremt försikig med att öka uthålligheten på näsduttarna där, han kan lätt ta till tänderna i ren utsläckningsfrustration. Inte hårt dock, men man vet väl aldrig. Go är han.

Nu måste jag verkligen börja fundera på det här med kedjor. Ett av våra mål inför nästa samling med Maria var just att ha två nya kedjor som vi skulle kunna köra på tävlingsträning. Har jag det? Nä... Varför ska det finnas jul och nyårsfirande när man behöver träna hund för?