Jag har inte varit så duktig på att blogga på den här bloggen den senaste veckan, däremot har jag varit duktig att blogga på min andra blogg: http://carro.hundid.se

Jag har också börjat genomföra små men väldigt trevliga förändringar på hemsidan. Bland annat finns det nu ett formulär på kurssidan så man kan anmäla sig till kurserna direkt från hemsidan. Jag väntar svar från spårinstruktören med datum för spårkursen, så kommer resten av datumen för vårens kurser ut.

Det är så dumt med bloggagratis, man kan nämligen inte helt spontant lägga in bilder utan man måste ladda upp de innan man kan använda de i inlägg. Men här kommer i alla fall bilderna på Sid, 7 månader, från Norgresan.

Samtliga är tagna av Åsa (www.wirabruks.se).

Min och Åsas parningsresa till Norge är en allt annat än händelsefattig historia. För det första ska man inte använda mig som kartläsare (eller skyltläsare heller för den delen), det fick vi både ett och hundra bevis på under resans gång. Det började redan i Karlstad då Åsa lite tveksamt var på väg att svänga upp på påfarten mot Göteborg. "Nej, nej!" säger jag. "Det är här man inte ska svänga mot Göteborg". Åsa litade dumt nog på mig och körde förbi påfarten, vilket fick resultera i en U-sväng bara några hundra meter därifrån. Det var visst inte förrän efter ganska många mil man inte skulle svänga av mot Göteborg...

Och så fortsatte det in i Norge, fast då var det Åsas tur att inte ha läst skyltar, eller så fanns det helt enkelt inga. Vi kommer i en hastighet på en sex-sju tiotal kilometer när Åsa helt plötsligt slår på en tvärnit. Jag, som precis har upptäckt en fotograf vid en rastplats utbrister "ta det lugnt, det är ingen fartkamera - bara en vanlig fotograf". Åsa kontrar med ett "FARTGUPP!" varpå vi bokstavlig talat flyger in i Norge.

Att vi precis passerat gränsen visste vi dock inte då, men det upptäckte jag ganska snart då hastighetsskyltarna blev vita. Vi kör vidare och snart stöter vi på en riktig fartkamera, som man borde vara mer än skräckslagen för i Norge då de tydligen ska vara sjukt hårda på hastighetsbestämmelserna och väldigt sugna på att ge folk böter. "Shit, vad stod det nu på de vita skyltarna?" undrar Åsa varpå jag, av någon helt outgrundlig anledning, börjar titta upp i taket och undra "vilka vita skyltar?". Ja, hissen går inte hela vägen upp alla gånger, men det har vi ju redan konstaterat.

Vi fortsätter med färjan från Moss till Horten och när vi kört en bit från Horten känns det som att vi är fel. Vi tittar på kartan och beslutar oss för att vända. Mycket riktigt, vi var fel, och fortsätter på småvägarna längst med kusten mot Kristiansand.

Jag tror resten av resan flöt på utan några större missöden men på hemresan fortsatte det i samma stil.

Norge är väldigt förtjusta i vägtullar och man måste titt som tätt betala för att få fortsätta sin resa. På vissa ställen åker man bara förbi och, så vitt vi förstod det, så fotograferas nummerplåten och en räkning skickas hem till bilägaren. På andra ställen måste man stanna och betala, om man inte har autopass (vilket jag antar alla norrmän har) - då åker man bara förbi. Det är nog väl skyltat i vilken fil man ska ligga i beroende på om man ska betala manuellt eller med autopass men när det är jag som läser skyltarna så kan det gå lite hur som helst. Som ni kanske förstår hamnade vi i en autopass-fil och upptäckte det på tok för sent för att hinna göra något åt det. Gula lampor började blinka men vi kunde ju inte gärna stanna mitt på vägen, backa och fråga "vad händer nu?" utan det var ju bara att köra vidare. Vi får väl se vad som händer med den saken...

Vi hade kört långt och började närma oss Horten och färjan över till Moss när vi helt plötsligt upptäcker att vi kör förbi det stället vi vänt på när vi åkte ner. Förvirrat tittar vi på varann, tittar på kartan och konstaterar att vi nog måste ha åkt världens omväg på vägen ner och istället för raka-spåret-på-E18 åkt småvägar-genom samhällen-med betydligt lägre hastighetsbegränsningar längst med kusten. 

På färjan står Åsa och tittar på kartan som sitter på väggen för att klura ut hur vi ska fortsätta resan mot Karlstad. Hon ber mig komma dit och titta tillsammans med henne och pekar på en väg som leder någonstans och undrar om det inte verkar vara den vi ska ta. Jag ska erkänna på en gång: jag suger på orientering och tillhör helt klart GPS-generationen (när jag blir rik nog att köpa en, tills dess får jag väl bara vänja mig vid att åka fel). Men det kan man ju inte gärna erkänna när man står sådär utan jag nickar bara och tänker att det blir nog bra, Åsa har säkert koll.

Vi åker av färjan och kör ut i Moss och Åsa svänger självsäkert in på vägen mot det där stället som hon pekat ut på kartan som jag inte minns namnet på. Efter en bit måste vi välja igen och jag pekar på en skylt som visar åt samma håll som den vi tidigare åkt efter. "Var det dit vi skulle då?" undrade Åsa och jag svarar att jag inte har den blekaste. "Men jag bad dig ju att titta på kartan!" utbrister Åsa i panik. SHIT, tänker jag - hon bad om ett råd, ett sånt där riktigt råd som man sedan ska följa. Oh-oh. Vi svänger av i alla fall, vi följde den kvinnliga intuitionen kan man väl säga. Som tur var visade det sig vara rätt och vi såg snart en skylt med E18 - Stockholm. Vi andades ut och passerade snart över gränsen till Sverige igen. Det var skönt att vara hemma.

Det finns förresten sjukt mycket rondeller i Norge. Antalet vanliga korsningar under en resa på ungefär 100 mil kunde vi nog räkna på våra gemensamma tjugo fingrar. Vi kände det som om vi åkte i en evighetsmaskin "det går hit och det går dit och det går runt en liten bit", ni vet.

Det var resan det, men hur gick det med dejtandet då? Jo tack, alldeles utmärkt! Vi träffade en inte allt för fotogenisk men ACK så god norrman i sina bästa år.

Tittar ni på bilderna så kan ni nog med inte allt för mycket krav på fantasi se vissa likheter med Scooby Doo. Det gjorde i alla fall vi när vi studerade den studsande, pickande och skällande Gere i sina försök att uppvakta lilla malletösen.

De fick bekanta sig i månskenet, under gnistrande stjärnor i det fantastiska norska landskapet, men Lava ville inte låta sig uppvaktas i den sena timmen efter den långa resan. 

Dagen efter, efter en skön natts sömn i underbara, fluffiga duntäcken, var det Gere som istället ville uppvakta alldeles för mycket... Efter några timmars bekantande gick vi in i hallen och där på det sköna värmegolvet på den halkfria mattan fick gammelgubben tillslut till det. En parning på lördagen och en på söndag morgon fick de till, så resan var allt annat än förgäves.

Så nu hoppas vi att Sid får halvsyskon i mars. Gere heter egentligen Zagals Gere och är en supertrevlig hund som har tävlat NM i både spår och sök, tävlar lydnadsklass elit, är räddningshund och NBCH i spår. Det var helt underbart att se hans relation med sin matte då det verkligen lyste om de att de tyckte om varandra.

Sid blev polare med en helmysig border collie-tös på 2 år som han blev jättekär i på sitt eget småpojkaktiga sätt (det vill säga "jag ska kolla statusen på dina halsmandlar och sen kan vi rejsa runt i 180 en stund innan jag måste kolla de igen). Han fick också träna en del, men inte allt för mycket eftersom temperaturen under helgen pendlade mellan 17 och 25 minus. Några nya kort har vi också tagit där man verkligen ser hur vacker han börjar bli. I mina ögon i alla fall   

Något jag fascinerades av under resan var det underbara landskapet. Här kommer några bilder som Åsa tagit från huset där Geres matte med familj bodde:

Avslutar med en bild på en av de sötaste kattungar jag någonsin sett och tänker tillbaka på en resa jag sent (om någonsin) kommer glömma! Tack Marit med familj och alla hundarna för att vi fick våldgästa er och starta tillfällig koppleriverksamhet i er hall och tack Åsa för en spännande resa, på många sätt och vis.

Oj, vad mycket jag har att blogga om! Det är helt galet, vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Norgeresa, Mariakurs och agilitykurs. Bara att börja beta av :)